Egentligen har jag både kunskap och tid att snickra ihop egna små hus och boningar till våra kycklingar i olika storlekar. Men jag försöker bli bättre på att skala bort några av de saker som ger mig dåligt samvete, ont om tid och halvkasst resultat. Eftersom det mesta jag gör ska fixas vid tider när också barnen är med prioriterar jag just nu hellre att det blir gjort än att det blir gjort exakt så som jag tänkt mig från början.

Sexåriga Otto dokumenterade monteringen.

Alltså har jag köpt ännu ett litet hus till kycklingar. Nöjd. Här finns bilder på våra andra hönshus.

Huset, till höger i bilden överst i inlägget, är jättelätt att skruva ihop under en timme eller så och funkar fint att montera mellan toalettbesök, inspektion av brasa och valpkoll. Det är lite rangligt, jämfört med ett jag skulle byggt själv, och inte det mest tåliga alternativet för kraftiga höstregn. Men med ett litet skydd över taket så småningom så blir det bra. Just nu går kycklingarna bara i rastgården eftersom de är för små för att ta sig upp på övervåningen. En liten låda har ställts in som skydd för regn och rusk. Huset är från danska Dyreriget och de har frakt till Sverige. I höst lyfter vi in det i en odlingstunnel där kycklingarna få vara under vintern.

I den senaste kullen blev det fyra fina små kycklingar.

Här ska den senaste kullen kycklingar bo. De har tillbringat två dygn i vårt badrum i en flyttkartong, men nu behöver de komma ut. En bidragande orsak är förstås att mammahönor släpper fruktansvärda stinkbomber till bajsar när de legat stilla och ruvat länge. Det luktar så förfärligt att det inte går att ha dem inne särskilt länge.

Otto med den kyckling i kullen han tycker är gulligast.

Kyckling på väg ut på sin första promenad på den gröna gräsmattan i nya rastgården.

"Jaha, är det så här det ska vara. Tack, tack." Den lilla kycklingen bor nu med tre syskon och stora mamman i nya hönsgården.

Det här är årets tredje kull med kycklingar. I den första kullen fick vi fyra kycklingar (två tuppar och två hönor som det ser ut). I den andra kullen kläcktes två kycklingar, men de åt mammahönan upp. Det är i alla fall vad jag tror eftersom kycklingarna försvann och hönan hade två enorma bollar, som två stora bröst, på insidan. Hon ska inte få ruva fram fler. Den tredje kullen började med tolv ägg, varav fyra kläcktes.

Nu ruvar var och varannan höna. Vi får bara några enstaka ägg per dag, trots tolv hönor som bevisligen kan värpa. Det var likadant förra sommaren. När en höna ruvar hakar de andra på, om än sporadiskt. Några andra verkar byta fjädrar. Om jag bara kunde spara ihop till lite fler ägg skulle jag gärna se till att få några fler kycklingar i början av hösten. Mitt mål är att få fram i alla fall tolv kycklingar att slakta, en per månad till en början, under året. Men just nu verkar det gå trögt. Eftersom vi förlorat tre hönor under vår och sommar måste några av kycklingarna bli kvar som värpare.

Hönsraserna vi har är kochin (stor fågel med mycket kött, men mindre bra värpare), skånsk blommehöna (tålig höna som värper fint), dvärkochin (små hönor som barnen gosar med, värper små ägg men inte så många) och så har vi lilla Snobben som är sexåriga Ottos goshöna. Hon är en silkeshöna som föddes i mars.

Jag tror att jag skulle vilja ha några fler hönor av stora raser, som värper bättre än kochin. Har du några förslag?

Otto älskar när vi eldar och har lärt sig att sköta brasan fint inför korvgrillningen.

Efter väl utfört arbete grillade vi korv. Det är en av fördelarna med en kylig sommar, att kunna elda utan risk för skogsbränder och värmeslag. Otto gjorden en superb brasa enligt modell han lärt sig på förskolan. Våra två äldsta barn går på byns förskola där barnen från 3-4 års ålder tillbringar de flesta dagar i veckan vid ett vindskydd vid sjön. Där eldar de, fiskar, odlar, äter och leker i naturen. Uppenbart att han har med sig fina färdigheter därifrån när han nu kan ordna så fin brasa, med sina fina späntade pinnar som grund.
/Sara Bäckmo