Vår nefoundlandshund Kapten Kolja en vinterdag ute i trädgården.

"Jag funderar själv på att skaffa en nuffe, det som gör att jag tvekar är att jag har en 2-årig dotter. Vilka är dina erfarenheter av newfoundlandshund och små barn? Går det att kombinera eller är en newfoundlandshund alltför livlig?

Det är riskabelt att be en hängiven hundägare säga något om sin hund. Det tenderar att bli ganska mycket. Men jag ska försöka ge en bild av hur det är att leva med en nuffe.

En newfoundlandshund märks - hela tiden. Det är upp till 75 kilo (ibland mer) väldigt hårig hund, med mer eller mindre slem i och utanför munnen, grus i pälsen och alla de positiva egenskaper du någonsin kan önska dig av en hund. Det är en trofast vän som finns vid din sida i vått (bokstavligen V-Å-T-T) och torrt. Hundens storlek gör att det på nåt sätt känns... som mer och större vänskap. Det krävs mycket för att hantera en stor och tung hund och när det funkar, när det särskilda bandet uppstår mellan jycke och människa som gör att det finns tillit åt bägge håll, så är det sån lycka.

En newfoundlandshund älskar vatten. Det märks till exempel genom att hunden endast lyfter på huvudet och sneglar lite åt ditt håll när det börjar spöregna och du ber hunden gå in. Eller när den parkerar sig i en lerig pöl på skogspromenaden och vägrar gå därifrån förrän den lagt sig på rygg och viftat med tassarna i vädret ett tag. Eller att den passerar genom alla vattenpölar på gatan.

En newfoundlandshund är snäll. Tålmodig brukar vara ett ord som ofta används, särskilt av oss som har både barn och newfoundlandshund. Alla våra barn har lärt sig gå genom att haka sig fast i hundens päls eller öron. Alla barn har hittats med större delen av armen inkörd i hundens gap. Och alla våra barn älskar att ligga med huvudet mot den stora varma hundkroppen och lyssna på de jämna hjärtljuden, som en hårig trygg famn.

En newfoundlandshund är stor. För att beskriva höjden brukar vi säga att manken är ungefär som ett matbord. Barnen brukar stolt berätta att hunden går iväg med matbordet om han råkar resa sig under det. En newfoundlandshund har inte en aning om hur stor den är, vilket kan orsaka både frustration och gapskratt hos familjen. Kommandot "backa" har varit bland det viktigaste för våra hundar att lära sig.

En newfoundlandshund är stark. På hundträffar för rasen syns ibland vuxna karlar lindade runt träd eller lyktstolpar med en bångstyrig hund i slyngelåldern. Nästan vilken vuxen människa som helst dras omkull om hunden får ett infall, varför det är en bra idé att träna mycket med sin hund för att den ska känna mening med att följa sin husse eller matte. Nu är det inte bara denne som kan dras omkull. Eftersom alla vill klappa på en newfoundlandshund händer det ibland att någon buffas omkull i ren glädje när hunden trycker sin stora sida mot hen för att få lite extra kli just där det är som härligast. Vi har slutat att be om ursäkt för det och tänker att den som klappar också får ansvara för att hen eventuellt inte lyckas parera hundens tyngd. Vi har också slutat be om ursäkt för att det förekommer att en del hundslem lämnar hundens mun.

En newfoundlandshund kan skrämma. De allra flesta kan inte se nog på en newfoundlandshund. Det går inte att gå en hundpromenad genom stan lite incognito och småglo på andra som passerar förbi. Alla tittar nämligen på dig och din hund. Och säger "åhhhhhhh" och "nämen Guuuuuuuud" och liknande. Men en del blir också fruktansvärt rädda och av respekt är det en dålig idé att försöka avhjälpa det genom att bedyra att det här är världens snällaste hund. Jag har mött vuxna män som hoppat i diket eftersom de på allvar trott att hunden varit en björn.

En newfoundlandshund har mycket päls. Den behöver borstas och klippas. Eftersom pälsen titt som tätt är blöt krävs också regelbunden torkning och en plats där hunden kan vara där interiören inte förstörs. Två gånger om året fäller hunden och då kan en kamma och borsta i princip hur mycket som helst utan att det tar slut. Hunden måste tränas för det här och det är en fördel om det görs till en mysstund. Likaväl måste hunden klara av att få klorna klippta. Det krävs också övning. Vår förra hund var oerhört kittlig om baktassarna och det var lite av en konst att placera sig så att den stora tassen inte for upp i nyllet när hunden kittlades så att det inte gick att hålla kroppen i styr.

En newfoundlandshund kostar pengar. Senast vi hade anledning att höra oss för om priser låg inköpspriset på 14 000 kronor, men det varierar förstås från kennel till kennel. Till det kommer en mängd andra kostnader, varav vissa är betydligt större än för andra hundar just på grund av hundens storlek. Mat kostar många hundra kronor varje månad, men försäkringen kostar mer. Det kan inte nog sägas hur viktigt det är att ha en bra försäkring. Blir hunden sjuk kan en sjukhusvistelse utan problem kosta 50 000 kronor för några dagar. Och apropå sjukdom är det också bra att ta med i beräkningen att en stor, tung, sjuk hund kräver flera personer för att till exempel förflyttas.

En newfoundlandshund är underbar. För vuxna och barn. Det är en hund som trivs med att hänga med sin familj i trädgården, som gärna följer med på utflykt, åker bil och är till nytta genom att hjälpa till med olika saker.

Vår förra hund Kapten Kolja upplevde tre barn som kom till världen. En septemberdag var vi ute i skogen för att plocka lingon, Kolja och jag. Den här dagen tog han inga extraturer eller nosade efter något. Han gick vid min sida och höll mig under uppsikt hela tiden. När jag stannade, stannade han för att iaktta mig. På hemvägen tog han tiolitershinken ur min hand och bar den genom skogen. På natten gick vattnet och vår son föddes sju veckor för tidigt. Han visste vad som var på gång hela tiden. Jag saknar honom. I november förra året somnade han in.

En nuffevalp är så gullig så det liknar ingenting. Men de växer snabbt. Dessbättre är de lika fina som vuxna.

Nu har vi en ny hundkompis i Kapten Kuling. Åh, han är så härlig! Vi jobbar en hel del tillsammans och han är så lyhörd och duktig. Han har ett stort arbete med att träna sig i att fungera tillsammans med våra små barn. Det är många saker han ska lära sig att helt undvika. Det är fullständigt otänkbart att ha en hund som hoppar upp på människor, även om det är i lek, och som använder tiggartassen för att få sin vilja igenom. Just tiggartassen tränar vi mycket eftersom det kan var förödande för ett litet barn att få den stora tassen i ansiktet.

Den som inte känner rasen tycker att Kuling, nu 6 månader och 35 kilo tung, är en mycket stor hund. Han kommer att vara fullvuxen först vid cirka 4 års ålder och kan då väga mellan 60-80 kilo. Som unghund har han noll respekt för trädgården och jag behöver göra vissa justeringar inför nästa år för att kunna ha honom med i arbetet.

Kapten Kuling ute och drar ungarna i pulka en vinterdag.

När jag är ute i trädgården och jobbar på mornarna är Kuling med. Det är en mysig stund på dagen!

Min parhäst Kapten Kuling går knappt att fotografera, han blir bara en oborstad svart klump mitt i bilden. Men han är så härlig! Snö är så roligt och ger så mycket glädje. Älskar att ha en hund som inte vill gå in när det är kallt och vinterväder!

Charlotta undrade hur det är att ha valp och barn samtidigt. Är valpen för livlig? Jämfört med de flesta andra raser är newfoundlandshunden en mycket lugn hund. Det gäller också valparna. Men deras storlek och vassa tänder kan förstås ställa till det om barnen leker själva med valpen, vilket ju inte är att rekommendera när det gäller någon slags hund. Men också valparna är oerhört lyhörda och inkännande. Så här berättade min man en dag när Kuling var fyra månader:

"Vår treåriga dotter satt ute på gungställningen och blev plötsligt ledsen. Hon sade sedan att hon blev ledsen för att hon var alldeles själv, syskonen var i skolan. När hon precis börjat gråta kom Kuling springandes och ställde sig oroligt vid hennes sida. Hon lade handen på hans rygg och han ledde henne med försiktiga steg mot ytterdörren. När hon stannade, stannade han. När hon gick, gick han."

En treåring är inte så stor och just vår är ovanligt kort i rocken. En dag lade hon armen om Kuling, i höjd med sitt eget huvud, och sa: "Det är tur att vi har en så liten hund."

Och jag tycker det är tur att vi har en så stor hund. Det är härligt att gosa med en stor hund, ligga sked på golvet eller sitta tillsammans och liksom kramas. Det är också underbart roligt att brottas och busa med den stora hundkroppen. Som ett litet träningspass. En newfoundlandshund ger oss glädje i vardagen - varje dag. Från det att vi går upp till dess att vi säger godnatt. Man kan se det som en investering i livskvalitet.

Och i trädgården? En smärre tornado. Vi tränar på saken.
/Sara Bäckmo

*För övrigt skaffade Charlotte och hennes familj en newfoundlandshund - en syster till vår Kapten Kuling!