05. januari 2016

Kuling gillar snö

När snön lagt sig och dessutom ligger kvar är alla glada att slippa brunslasket vi omgett oss med fram till nu. Extra glad över flingorna är Kuling.

Snart åtta månader gammal är Kapten Kuling lagom odräglig till vardags och just nu extra omständlig när han upptäckt att grannens tik löper. Jag skrev ju ett inlägg för ett tag sedan om hur det är att leva med en newfoundlandshund, men punkten hanar och löptikar skrev jag inget om där. Alla hanhundar har förstås sina egenheter och sätt att handskas med löperier och Kulings första upplevelse av detta har varit att ganska rask i vändningarna kila av och an mellan alla fönster han kommer åt och pipa, samt så fort han kan rusa ut genom dörren och ut till vägen för att se om den fina tiken möjligen passerar just nu. Vår förra hund hade för vana att klämma in sig i ett hörn i duschen där han satt och ylade, oavsett tid på dygnet.

 

Kuling sitter i snön och barnen sparkar förbi honom i vinterkläder och reflexvästar

Att hålla koll på barn, matte och förbipasserande är bra träning, särskilt när nånting stramar lite över bröstet och det låter ovant bakom svansen när pulkan glider fram över snön.

 

Vårt svar är att försöka hitta på kul grejer och aktivera honom så mycket som möjligt, så att han däremellan kan coola ner lite på ett avgränsat område i hallen. Det blir typ gömma godis, kontaktövningar, bus och korta promenader. Snön bjuder på fina möjligheter att börja bekanta honom med sele. Vi har haft stor glädje av att låta hundar dra både barn och prylar och för att det ska funka krävs träning. Än är skelettet för klent för att dra någon last men premiären med tom pulka fram och tillbaka utanför huset gick jättefint. Senare ska han få dra en vagn vi har, där jag kan lasta barn eller handlade varor. Det är ett jättebra sätt att låta hunden jobba och känna sig stolt och viktig. Dessutom är det till stor hjälp när vårt ekipage med både cyklande barn, barnvagn och hund ska ut och röra på sig.

 

Kuling sitter i skogsbrynet med dragsele och en pulka bredvid sig.

Stor lufs jämfört med många andra hundar men för oss är han fortfarande en liten plutt. Och det bästa han vet är att vara med - överallt. Det är praktiskt med en så stor hund eftersom han är fin att gosa med oavsett om jag står eller sitter, han är liksom i rätt höjd för att klappas jämt.

 

Kuling kommer sättandes genom snön och ser helt galen ut.

Glädje och bus i snön. Ingen annan hundras får mig att bli lika glad som en newfoundlandshund. De är underbara!

 

De flesta som möter Kuling nu tycker att han är jättestor. Han ligger på drygt 40 kilo i vikt tror jag, vilket ger honom en del kvar att växa. Det blev jag påmind om när jag drog på honom selen, som senast satt på vår förra hund. Efter att ha justerat alla remmar till vad jag tyckte verkade passande hängde ändå selen och tiggde om justering. När vår Kapten Kolja använde selen var allt justerat i yttersta läget, så vårt lilla charmtroll är fortfarande ganska litet.

Och snö är jättekul. Hundar med så här mycket päls ser alltid så roliga ut när de är snöiga. På nåt sätt tycker jag också att de ser extra glada ut i vintrigt väder och jag har längtat efter att se Kapten Kuling flaxa med öron och tunga och kinder och svans och de slyngliga benen som inte riktigt hänger med i full fart genom snön. Nuffar kan vara ute i princip hur länge som helst och lockar fram leklusten hos både stora och små. Det är härligt att snöbrottas med en sån här rackare!

Läs mer om newfoundlandshundar på Svenska Newfoundlandshundsklubbens hemsida. Kapten Kuling kommer från Gamla Bodens Kennel utanför Oskarshamn.
/Sara Bäckmo

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *