Min skörd av vitlök är minst sagt decimerad. Jag som jublade så åt de stora fina lökarna och såg fram emot allt gott jag skulle göra med dem. Nu har jag visserligen så det räcker till nästa skörd, men det snöpliga skördeslutet gör mig ändå besviken och det blir inga stora mängder ljuvligt vitlökssalt kommande året.

Det började med regn
Jag tog upp de stora fina lökarna av sorterna Thermidrome, Clédor och Estnisk röd i precis rätt tid, med några veckors intervaller. Estnisk röd har jag odlat från topplök, det tar några år att få fullstora lökar så jag var jätteglad över att äntligen se resultatet. Då allt var uppe och låg för att torka utomhus fick jag bråttom mitt i matlagningen när det började regna. I sällskap av vissa svordomar lyckades jag bärga skörden till vedboden, det var många famnar att bära.

Väl i vedboden tyckte jag det var en bra torkplats så de fick ligga kvar där i väntan på tid att putsa och ta in.

Nu är vedboden full med ved istället för lök. Vitlöken väntar fortfarande på att putsas.

Koskallar och hasp
Sen en dag tyckte min man att ungdjuren i hagen där vedboden står var så väldigt intensiva där kring boden. Och sen stod visst dörren öppen. Vi hade inte så värst bråttom dit, annat prioriterades före. Djuren stod kvar i en stor klunga och såg ut att ha det rätt fint. Till slut gick P ner för att stänga till dörren. Han kunde därefter rapportera att korna klampat in och dragit ut i princip varenda bunt med vitlök. Det osade lök runt flocken. De hade ätit en hel del. P kastade in det som gick att rädda, haspade för med extra pinne och gick därifrån.

Nästa dag hade djuren buffat upp dörren igen och jag såg själv senare hur de byttes av med att gnida huvudena mot haspen. Så förbaskat påhittiga. Ved, vitlök och plastsäckar låg återigen utspritt utanför boden och ännu mer av skörden var förstörd.

Jag är så less på löken att inte ens orkar plåta den så den ser snygg ut. Och all blast har jag klippt bort, trots att jag valt sorterna med omsorg för att kunna fläta blasten.

Topplöken från ett fåtal vitlökar har jag kunnat hitta och de ska sättas tillsammans med övrig sättlök i oktober, november.

Vad värre var är att det inte gick att skilja de olika sorterna åt. Clédor är visserligen lätt - den är helvit. De andra är lila-aktiga. Men vilken är vilken? Och av de små lökarna går det inte att säga vad som är små misslyckade lökar av de stora sorterna, eller små lyckade från fjolårets bulbiller eller tvåårslök från bulbiller.

Snopet.

Anna, vars djur åt upp vitlöken, kunde bara intyga att kor är egensinniga och påhitta djur. Och lugna mig med att vitlök inte är farligt för kor på samma sätt som det är för hundar. Tur. Och jag kommer förstås inte att mellanlanda vitlöken i vedboden fler gånger.

Topplök och halslök 
Nu har jag ändå räddat några små fina topplökar från vad jag tror är Clédor. Det får bli vad det blir. När jag delar bilder på de här små vackra lökarna frågar många hur jag gör för att använda dem som utsäde. Det har jag beskrivit i inlägget Liten vitlök blir stor vitlök. Det tar några år, men det är så kul att följa utvecklingen och är ett enkelt sätt att odla mycket lök för den som har plats.

Eftersom jag just nu är lite avigt inställd till löken kapade jag all blast istället för att putsa den fin och göra snygga flätor. Därför kan jag inte visa hur jag brukar göra. Jag har inget avancerat sätt alls, bara flätar likt en inbakad hårfläta. Min blogg-granne på land.se Katarina Ekeström har gjort en fin beskrivning av en variant som du kan kika på: Vacker vitlöksfläta - steg för steg.

Nya tag!
/Sara Bäckmo