Någonstans har jag läst att sallat enligt tradition ska motverka galenskap. Kanske nåt kinesiskt, i alla fall asiatiskt, jag har glömt var jag läst det. Tur att jag odlar och äter mycket sallat.

Redan i vintras bestämde jag mig för att ha låga förväntningar på trädgården i år och desto större förväntningar på mig själv som mamma och som Sara. Med nyfödd hemma får inte trädgården ta överhand och bebis, barn och relationen till min man bli satta åt sidan. Det är inte lätt, men jag tycker att jag håller mig på rätt sida den där galenskapen.

Det här är vårt fjärde barn så det är inga överraskningar direkt. Allt som är fantastiskt. Allt som bara händer nu. Allt som inte blir gjort. Allt som känns frustrerande. Att välja mellan toabesök eller få undan disken, mjölkfläckar eller kräkfläckar på kläderna vid hämtning i skola och middagar med bara hälften av matsakerna på bordet. Så där som det är. Och ska vara.

Förstås hade mammalivet varit lättare utan en stor grönsaksodling som kallar. Särskilt som jag också jobbar under bebistiden, för att jag vill det. Tiden är mycket knapp. Jag prioriterar hårt mellan alla delar som har med trädgården att göra. Och det är sååååå mycket som inte blir gjort. Jag närmast skäms när det kommer folk hit och ser min röra. Det gäller att ha is i magen. Ska jag skörda spenaten eller plantera sallat? Vattna eller rädda paprikorna? Herre gud, jag har inte ens täckt över mina kålplantor!

Men jag är jätteglad över att ha trädgården som ett litet vattenhål. När jag rusar ut i sovtröjan tio minuter över sju och stjäl några minuter för att rensa bönlandet medan resten av familjen äter frukost gör jag hoppsasteg och tankar energi i några minuter. Vad fint det är! Det luktar så gott! Och jag äter en sparris. Ibland skiter jag i att göra nytta och bara sitter och glor på nåt. Ha, ha, vad skönt det är!

Fast oftast blir det mest att jag kutar ut med liten i famn för att hämta nåt till maten...

Läs också gärna:
Är ni hemma jämt?
Delad hemmatid är bra för vår familj
Jag kan odla mat!

Jag är sen med i princip allt i trädgården, utom tunnelväxthuset för där kunde jag odla innan Loa föddes och har hunnit förbereda allt kanonbra. På friland ligger jag efter med sådder, utplantering, täckning, gödning, rensning och finlir. Egentligen är det bara min egen föreställning om hur saker och ting ska vara som jag brottas med. Det är ju fortfarande bara maj och det är gott om tid till allting. Dessutom vet jag att i takt med att en del jobb betas av frigörs tid till annat - i sinom tid blir det mat på bordet från friland med.

Är jag trött? Ja, som fan. Därför väljer jag att göra bara roliga saker framför de nödvändiga ibland. Som att plantera kiwibuskarna till barnen istället för att så de förbenade sommarmorötterna som ännu inte kommit i jorden. Snart så. I och för sig har vi sommarmorötter i en hel bädd i tunneln, men inte så länge till. Treåringen har hittat dem nu...

Även om allt går lite på halvfart hinner jag med massor. Jag prioriterar. Du kanske har märkt att jag inte är lika snabb med att svara på mess och kommentarer till exempel? Minst en gång per vecka är mitt mål, annars hinner jag inte ta hand om mig själv. Hoppas du förstår.

Min plan att göra något litet trädgårdsarbete varje dag är fortfarande en bra plan. Många bäckar små... Inte för att allt blir gjort så fint just nu, men ett halvfärdigt jobb är ändå en bit på väg och visst är det så att en stilig trädgård inte alltid är den som smakar bäst? Däremot var det ett sådär bra beslut att skippa försådderna och tänka att jag istället satsar på att direktså. Jag hinner ju inte så! Hade varit enklare att grabba en planta och gräva ner. Men det vet jag till en annan gång.

Jag vet att det är flera av Skillnadens följare som också odlar med små bebisar i år. Och en hel drös som av andra anledningar jobbar långsamt. Hur gör du för att hinna med? För att orka med? Vad har du för knep för att få saker och ting gjorda?

Jag har ett gäng tips liggandes inför ett annat inlägg om genvägar i odlingen nu när jag odlar med liten bebis. Hoppas snart få det klart så du kan norpa några av de idéerna.

Pepp, pepp!
/Sara Bäckmo