18. juli 2017

Mamma eller Sara?

Jag gissar att oavsett vilket vi använder så framkallar det värme och kärlek i bröstet när våra barn kallar på oss. Till och med när åttaåringen hojtar "mamman, morsan, generalen"! 

Efter helgens inlägg om min mammas flätade jättekompost undrade flera varför jag kallar min mamma för Ulla och inte för mamma. Fler kommenterade också det faktum att mina barn säger Sara och tycker det låter så annorlunda. Ja, visst är det konstigt  - för den som inte själv säger så.

 

Sara och Philip
Philip och jag har fyra barn tillsammans. De kallar oss för Philip och Sara, inte mamma och pappa. Jag älskar att höra när barnen säger mitt namn. De har alla olika sätt att betona ljuden på och det känns så fint och värdefullt när de kallar på mig, att de vill ha min uppmärksamhet och ber om den genom att använda mitt namn. Vårt yngsta barn är femton månader nu och kan visst säga "mamma" om lite vad som helst. Men när han sticker ut huvudet genom dörren och hojtar Allla-aaaa, med efter tryck på sista a-na, smälter jag. Han vet att jag heter Sara och har hittat ett sätt att kommunicera mitt namn på.

 

Från barndomen
Men varför säger inte barnen "mamma"? Det enkla svaret är att jag själv aldrig sagt mamma och pappa till mina föräldrar och min man säger inte heller mamma och pappa till sina. Jag är så obekväm med att säga mamma och pappa att jag alltid måste skriva "min mamma" eller "min pappa" som ett förtydligande när jag väljer att skriva eller tala om dem. För ingen vet ju vem Ulla och Bodo är, de kan vara i princip vilka som helst.

I min familj är vi tre systrar och en bror. Brorsan har inte samma pappa som systrarna och jag har alltid tänkt att det har något med saken att göra, att vi säger namnen alltså. I alla fall är det väldigt sympatiskt att i en familj kalla varandra vid namn. Det har aldrig dragits någon gräns för vems mamma eller pappa som är så viktig att få heta just det, vem som för tillfället saknar en förälder på plats eller för den delen vilken förälder som har egenskaper som kvalificerar till att kalla mamma/pappa. Faktum är att jag blev rosenrasande när jag var liten och någon gjorde skillnad på våra pappor eller valde att kalla min bror för "halvbror". Och det blir jag fortfarande. Det sticker till i magen. Vårt släktskap sitter inte i fullständiga genetiska band utan i villkorslös kärlek mellan barn under samma tak.

 

Namn i relationen
En sak som jag uppskattar mycket från min egen uppväxt är att mina föräldrar alltid benämnde varandra vid namn och så gör de fortfarande. Jag tror aldrig jag hört min pappa säga "gå till mamma" eller vice versa. Jag tycker det låter respektfullt och fint att benämna varandra vid namn.

När Philip och jag fick vårt första barn pratade vi om vad som kändes bäst för oss när det gällde mamma-pappa-grejen. För mig känns det otroligt främmande att vara "mamma" när jag är Sara. Och dito var det för Philip. På något sätt känns det som om jag ger barnen tillgång till hela mig genom att de använder mitt namn. På samma sätt ni som kommenterat tycker att det känns formellt att använda namnet, tycker jag det känns märkligt att vara begränsad till mamma. För mig känns det opersonligt. Men jag vill gärna tillägga att jag aldrig reflekterar över att andra använder mamma och pappa och lägger inte mindre värde i att de allra flesta benämner sina föräldrar så.

 

Namnförvirring
Det kan hända knasiga saker dock när namn istället för mamma/pappa används. Några gånger har jag förstått på situationer att vuxna tvivlat på att barnen är mina egna, som om jag bara lånat dem från en annan mamma. Och en gång förirrade sig en knodd i matvarubutiken och höll på att bli tokig när personalen gång på gång envisades med att säga "Jaså, du heter Philip" när barnet med gester och outvecklade ord försökte få tag på sin pappa. Ibland reagerar barnen inte heller när någon frågar om mamma eller pappa, de måste tänka till innan innebörden når fram.

Nåväl. Det känns härligt att barnen vet vad vi heter, vilka vi är, vad vi tycker om och hur vi förhåller oss till saker och ting. Mamma eller namn. Jag gissar att oavsett vilket vi använder så framkallar det värme och kärlek i bröstet när våra älsklingar kallar på oss. Till och med när åttaåringen högt hojtar "mamman, morsan, generalen" när jag ber honom om något.

Vad säger ni i er familj? Har ni pratat igenom vad barnen ska kalla er?
/Sara Bäckmo

26 svar till “Mamma eller Sara?”

  1. TorpSara skriver:

    Jag kan skriva en uppsats som din. Mina barn säger Sara och Per, helt utan anmodan. Jag gillar det, det gör mig till mer än en mamma för dem, en vanlig människa. Det är något jag uppfattar att till och med vuxna har svårt med, att förstå att deras föräldrar är helt vanliga människor, som alla andra. Mina barn säger nog våra förnamn för att vi, som ni, aldrig har refererat till varandra som mamma respektive pappa, eller benämnt oss själva för det i tredje person. Jag är ju förvisso mamma till mina tre, men det behöver jag inte betona. Det vet vi ju allesammans. 🙂

  2. Nina labbart skriver:

    Mina barn sa också Nina ända tills de började skolan. Då började de säga mamma för att de andra sa mamma o pappa.

  3. Karolin skriver:

    Jag längtade länge efter att bli kallad mamma av mina framtida barn. När det första barnet äntligen kom till oss sa hon till en början mamma men övergick självmant till att kalla oss föräldrar vid namn istället. Jag har tolkat det som att hon ville bringa ordning i kaos, precis som du nämner, vems mamma är det egentligen när alla barn ropar mamma? Ibland säger hon "min mamma Karolin!". Vårt andra barn har tagit efter storasyster. Han varvar friskt mellan att ropa mamma, Kajjo, eller mamma Kajjo! För vissa kan det uppfattas som ett formellt avstånd mellan barnen och oss vuxna, medan det ur vår synvinkel snarare är att vi kommer närmare varandra, för vi två föräldrar är föräldrar till just dessa två barn och inte till några andra.

  4. Helena skriver:

    Ha,ha... roligt vilka tankar och känslor sådant här föder hos människor. Själv svor jag på att jag INTE skulle kalla min man för pappa när jag ropar på honom här hemma. Eftersom jag under hela uppväxten stört mig på att min pappa kallade vår mamma för just mamma. Jag sa alltid: Hon är inte din mamma! Lik förbaskat så kommer jag på mig själv med att ibland kalla min man för "pappa".... Hur sexigt är det liksom?? ?

  5. Elsa skriver:

    Hej!
    När vi va på ett museum under ett skollov tillsammans med en massa andra barn, ser vi att vår äldsta son 4 år ropar mamma och pappa. Efter en stund stannar han till då han upptäcker att det är inte bara han som ropar mamma och pappa. Han ändra strategi och ropar istället våra namn, klockrent! Det finns en massa mammor och pappor där ute men bara vi med våra namn. Därefter har han alltid sagt våra namn, älskar det. Det knasigaste har varit vuxnas negativa reaktion. Själv har jag aldrig prata om mig själv i tredje person som, kom till mamma. Själv ryser jag till när jag hör föräldrar prata då med sina barn.

  6. Anne L skriver:

    Vad olika man kan känna! Jag känner mig extra speciell för mina barn när de kallar mig mamma, vilket de nästan alltid gör. Jag älskar det. När de kallar mig vid mitt förnamn känner jag inte det där extra nära bandet mellan dem och mig. Alla andra kallar mig ju det också. Jag har aldrig funderat på varför barn gör olika och tycker inte att det egentligen spelar någon roll. Jag och min storebror kallade alltid våra föräldrar för mamma och pappa när vi var små medan vår lillebror kallade dem vid förnamn. Gör det som känns rätt i hjärtat!

  7. Lina skriver:

    Min 3-åring kallar mig ofta för "MammaLina". Känns helt ok! ? Hon får säga vad hon vill. När vi semestrade med en annan mamma med döttrar kallade hon henne för "mammaÅsa". ? Så blev vi en enda stor familj! ?

  8. Anki Lauberg skriver:

    Min mor var psykiskt sjuk. För mig är mamma ett otäckt annonymt ord. Ropar en unge mamma kan ju dessutom nästan alla i en folksamling svara. Mina barn har alltid kallat mig vid namn och det har varit jättebra. Framför allt har det ingenting med mängden kärlek jag ger mitt barn. Mamma är bara ett tomt ord. Mitt namn är jag.

  9. Margareta skriver:

    Min son och jag har gemensamt jobb. Han växlar mellan mitt namn på jobbet och mamma med familjen.
    På jobbet är vi kollegor och utanför mor och son.
    Det känns bra

  10. Yvonne Calles skriver:

    Jag är 73 år och hade en kusin som var tre år äldre än jag. Han gick bort i början av 2017. När vi växte upp var jag mycket förvånad över att han alltid sa sina föräldrars förnamn, aldrig mamma o pappa. Han var ensambarn.

    Jag och min syster har alltid sagt mamma och pappa. Min mamma sa alltid mamma och far till sina föräldrar och min pappa sa mamma och farsan när han pratade om dom.

    Nu har jag två barnbarn och där de sa mamma och pappa när de var små, men för ca 3 år sedan började de säga förnamnen till sina föräldrar. Och jag förstår inte varför. När jag smsar till mina barnbarn skriver jag alltid mamma o pappa om deras föräldrar men de svarar mig med att Mimmi hälsar tillbaka istället för att mamma hälsar.

    Jag trodde en gång i tiden att det rörde sig om någon form av avståndstagande från min kusins sida, men så tycks det heller inte vara för mina barnbarn är så kära i sina föräldrar, kramar och pussar på dem då och då även om de är tonåringar.

    Har funderat på om just nya familjekonstellationer med bonusbarn, mina och dina barn har gjort att förnamnen känns mer rätt för barnen att säga idag? Denna teori stämmer inte heller beträffande min kusin eftersom han hade sina biologiska föräldrar.

    Min dotter har alltid sagt mamma och pappa.

  11. Linnea skriver:

    Jag är uppfostrad med "mor" och "far" (trots att jag är 80-talist), efter mina föräldrars skilsmässa så träffade min mamma en ny man som fick bli pappa. Och desto mer min "far" försvann mer och mer ur bilden desto mer blev han omnämnd vid namn.

    När jag och maken fick barn var det självklart att vi ville att barnen skulle kalla oss för mamma och pappa, trots makens danska påbrå där "mor" och "far" är mer utbrett.

  12. Anna Tjäder skriver:

    Våra barn har alltid sagt mamma och pappa. De tyckte det kändes konstigt att kalla oss vid namn och mig spelade(spelar) det ingen roll. Jag känner mig varken mer eller mindre komplett som person oavsett vad de kallar mig - jag är ju både Anna och mamma. Mamma-ordet symboliserar en funktion/roll och kanske kan man uppleva att man blir förminskad till bara en roll genom att kallas det ordet. Jag har en kompis som vägrade bli kallad house-wife (vi bodde i England) eftersom det förde med sig associationer hon inte ville kännas vid. Det är väl skönt att man kan göra som man känner och det viktiga är väl att barnen känner sig trygga med sitt och familjens språk:)
    Vänliga hälsningar
    Anna

  13. Monica skriver:

    Intressant att se hur mycket som ni tänker på detta. Min son började med att säga mamma och pappa. Men när han var 2-3 år blev det våra förnamn. Är inte riktigt säker på vad som hände. En teori är att vi reagerade snabbare när han sa våra namn. Eller som ni skriver ovan, vi använde aldrig mamma och pappa till varandra. Mamma och pappa är våra föräldrar när vi pratar om dem, eller förnamn. Han använder även namnen på sina mor- och farföräldrar heller. Kan bero på att det finns 2 mormor, 4 morfar, 1 farfar och en farmor. ?
    Och ja, både barn och vuxna har reagerat på att han säger våra förnamn. Men både vi och sonen har helt enkelt bemöt det med att det är hans val. Precis som att det är hans val att ha långt hår.
    Men nu när han börjat skolan börjar mamma och pappa dyka upp igen.

  14. Karin Nilsson skriver:

    Bodde i kollektiv när min dotter föddes och där var 'mamma' inte riktigt ok - 70-talets idé ? har själv nog blandat mellan namn och mamma pappa! Nu när barnbarn finns och hon har 'dubbelt' av oss alla ? sa hon mormor från början ibland farmor - inte så lätt att hålla reda på alla ? nu är det mer mitt namn och kan sakna just mormor för det är nåt riktigt fint att få vara mormor!

  15. Yvonne skriver:

    Det är synd att vad man kallar sina föräldrar är så laddat. Ett av mina barnbarn kallar sina föräldrar vid deras förnamn, liksom han kallar sina mor- och farföräldrar (tills han var fem kallade han mig Mammamu förresten). När mina döttrar säger morsan till mig blir jag alldeles varm. Det är tonen, inte tilltalet, som spelar roll.

  16. Malin skriver:

    När Philip och jag fick vårt första barn pratade vi om vad som kändes bäst för oss när det gällde mamma-pappa-grejen. För mig känns det otroligt främmande att vara ”mamma” när jag är Sara. Och dito var det för Philip.

    Precis så kände vi med! Ja, bara att jag är en Malin och min man en Jonas då 😉
    Jag säger mamma och pappa till mina föräldrar. Måhända spelar det in att min mamma än idag talar om sig själv i tredje person. "Ska mamma ta med etc etc" För mig är det lite avskräckande.
    Jag tycker det är lite roligt när barnen i en viss ålder sa mamma mamma, och man då kunnat tro att det var deras första ord, men eftersom vi inte använder det, så var det ju bara som vilket ljud som helst. Yngsta (av tre) som är tio mån nu säger mkt baaaabaaaa för tillfället, väsandes som en gremlin. Kanske börjar hon med mamma också snart haha.

  17. Gittan Henriksson skriver:

    Vår familj bor i Finland, på sydkusten öster om Helsingfors. Helt svenskspråkig bygd.
    Våra barn är födda i början av 1980-talet.
    Av någon anledning, som ingen på orten förstår, började alla barn i vår by och också i omkringliggande byar i socknen, plötsligt kalla sina föräldrar vid förnamn!
    Barnen gick då i dagvård eller på skolans första klasser. Alla dessa barn kallar fortfarande sina föräldrar vid förnamn.
    Och nu har dom alla egna barn, men dessa Nya ättlingar säger Mamma och Pappa??!!??

  18. Mia Hasselberg skriver:

    Min kompis sa i våra unga år på 60-talet
    Dagny och Knut till sina föräldrar jag tyckte det var kul eftersom jag bara hade en mamma och hon var big mamma Signe .
    När vi äntligen blev föräldrar på 80- talet min man Thomas och jag ,förundrades jag över att våra barn kallade oss vid förnamn .
    Det hände att jag i affären ropade Här är mamma när min son ropade Mia !!!
    Thomas och jag har alltid använt våra namn en självklarhet hos oss utan någon speciell tanke.

  19. Nina skriver:

    ? känns igen, många gånger fått frågan varför mina barn säger Nina..... Jo, därför att jsg heter så!!? ?? ???

  20. Love skriver:

    Mina barn kallar mig Love fast refererar till mig som pappa, oftast. Likadant gör min fru och även min mor (bor på gården). Barnens mamma kallas mamma av barnen, iaf tills de blir irriterade på henne, för då åker tilltalsnamnet fram. Jag refererar till henne som mamma men tilltalar henne med namn. Min mor gör likadant. Däremot tilltalar jag min mor med mamma, refererar till henne som morsan om inte barnen är med för då både tilltalar och refererar jag till henne som farmor. Lite rörigt kanske.
    Personligen bryr jag mig inte om vad barnen kallar mig.

  21. Anna Wiking skriver:

    Min mamma kallade sina föräldrar Mor och Far. Jag har alltid sagt mamma och pappa. Mina barn har alltid kallat mej för "mamma", trots att de äldsta är medelålders nu =), mitt barnbarn kallar mej för mormor. Barnbarnets förskole kompisar kallar mej för "mormorAnna". Mysigt och "utvalt"

  22. Karin skriver:

    Som någon så fint skriver ovan: det är hur man säger det och inte vad man säger. Mina barn säger mamma och pappa. Inget vi diskuterat utan det har blivit så. Jag heter Karin och det har massor av människor i min närhet hetat alltid. Känns för mig inte mer speciellt än "mamma". Jag är ju en unik mamma/Karin hursomhelst. Jag säger inte "pappa" till min man men tror inte att människor behöver ha ett dåligt förhållande för att de gör så heller.

  23. Lisa Lj skriver:

    Vi är en familj på två mammor, en son (och en liten på tillväxt i min mage) Vi kallar oss för mammorna, jag är mammsick och min sambo är mammis för att särskilja oss som mammor. Min sambo kallade sin mamma för mammis när hon var liten och min mamma gospratade om sig själv som mamsick. Vi tycker det är mysigt att bli kallad mamma och när A ropar "mamma!" och fel mamma svarar, så säger han "nä, jag menar mamsick!" Och visst är det så att det fladdrar till i bröstet när han ropar, speciellt när han ropar mamsick! <3

  24. Jag hade en längtan att bli kallad för mamma men jag förstår att man vill bli kallad vid namn av ens partner, barm och föräldrar. Jag är mer än bara mamma, gumma och älskling. Jag är Annica. Ibland kallar sonen mig för Mammica ?

  25. Birgitta skriver:

    Mina kusiner kallade sin mamma "Mutter" när de börjat läsa tyska i högstadiet. Det blev så småningom "Utter". Och det sades med äkta mammakärlek❤. Så egentligen är det väl bara an fråga om HUR man säger...
    För övrigt kallade vi barn alltid mammas o pappas syskon med "moster", "faster", "morbror" osv. före deras namn. Och så har våra barn också gjort om den generationen☺. Jag tycker det är rätt gulligt faktiskt. Själv fick jag vara "ostebitta"(moster Birgitta) en period. Det gillade jag.

  26. Jenny skriver:

    Folk blir lite överraskade när man inte gör som alla andra. Min man var så lycklig att vara pappa att han till och med kallade sig pappa istället för att säga jag.
    I min släkt är det annars vanligt att använda förälderns förnamn, jag gör det och det spelade ingen större roll för mig. Vem kan säga nej till en överlycklig ny pappa? Det blev mamma och pappa. Kärleken, det är ju den som räknas, inte orden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *