Det slog mig härom dagen, att jag skriver och skriver och pratar och pratar - om trädgård - men att jag aldrig egentligen gjort någon rejäl presentation av mig själv. Ni som följt i flera år har snappat upp en hel del, framförallt genom min Instagram, om livet utanför trädgården. Nu när "min" tid i etern närmar sig (mitt Sommar i P1, Sveriges Radio, sänds ju imorgon, tisdag 7 juli 2020 klockan 13.00...) och det kanske trillar in en och annan nyfiken extra här på sajten, passar det bra att lite kort berätta om mig själv. Om sånt som egentligen inte har med trädgård att göra.

1978

Jag är född 10 augusti 1978, vilket gör mig till 41 år, på gränsen till 42, när jag skriver det här. I 20 års tid har det känts som om jag är i mitt livs höjdpunkt, på lite olika sätt. Det är en fantastisk känsla. Självklart finns sånt som skaver också, men jag tycker jag har förhållandevis bra redskap, utmärkt hjärna och bra sammanhang som gör att mitt liv är en underbar resa att få göra. Min man brukar beskriva mig som en person med "sunda instinkter", det tycker jag känns fint.

Basen för mitt liv finns i den lilla byn Bökebacken, utanför den större byn Kalvsvik, söder om staden Växjö i Småland. Jag bor i ett rött parhus med tillhörande tomt, tillsammans med min livskamrat och bästa vapendragare Philip Bäckmo, som är psykoterapeut och författare. Vi har ett roligt, stormigt och kärleksfullt liv. Redan när vi möttes första gången började vi drömma om en stor familj tillsammans. Nu har vi fyra barn i åldrarna 4, 8, 9 och 11 år. Vi har också en newfoundlandshund - Kapten Kuling, fyra katter, tre marsvin och en kanin. Vi har haft höns, men det rimmade inte så bra med senaste bebistiden så jag slaktade alla för några år sedan. Kan bli höns igen.

Läs mer: Delad hemmatid är bra för familjen

Både Philip och jag jobbar cirka 75 procent och resten av tiden är vi hemma med barnen. Vi är bägge egenföretagare och styr våra jobb så att en vuxen alltid är hemma med barnen. Barnen är hemma tills de är 4 år och börjar sedan på 15-timmars förskola per vecka. Vår yngsta börjar i augusti. Vi fortsätter jobba deltid också efter det, med mer tid för varandra, vårt hem och våra egna intressent.

Familjen är det största av allt i mitt liv, vårt liv. Inte mycket mäter sig med att ha en familj, att få ta hand om en familj, att leva med en familj. Vi har valt att låta livet formas utifrån vad familjen behöver, och utan tvekan är det familjen som tar den mesta av min tid och energi.

Läs mer: Saras osynliga skatt - Besök hos Sara Bäckmo

Styrsö - mitt i havet

Vi bor alltså i Småland, mitt i skogen. Det är lite konstigt, med tanke på var jag kommer ifrån och vilka drömmar jag haft under en stor del av livet. Jag är född på BB i Mölndal och uppvuxen på Styrsö i Göteborgs södra skärgård. Mina föräldrar heter Bodo Bäckmo och Ulla Herlitz, de bor fortfarande kvar på Styrso. Bägge är personer som (innan corona...) rör sig ute i olika offentliga sammanhang, men det är inte alltid kopplingen oss emellan är så tydlig. Min mamma berättar ofta om hur det gått till när olika personer som följer Skillnadens plötsligt förstått att "Sara är ju din dotter!!!".

I min familj finns också tre fina syskon; Alban, Hanna och Maja.

Ö-livet och havet definierade mig mycket som barn. Min pappa var båtbyggare, då han fortfarande jobbade fysiskt, med eget litet varv i hamnen på ön. Själv jobbade jag som seglarinstruktör från att jag var 13 år, gick på försvarets frivilliga befälsutbildning för unga vid kusten och hade länge siktet inställt på att bli officer i flottan. Eller sjökapten i det civila. Jag har ett gäng intyg för framförande av båt. Men längre än så kom jag inte i den karriären, min röst tog mig andra vägar.

Jag får ofta frågan om jag inte längtar tillbaka till ön och havet. Det gör jag! Det finns en stor klump i magen som bara vill slå sig ner på en sten vid ett piskande hav om hösten och känna saltstänken dugga över ansiktet. Tänker ofta att det är mitt rätta element. Men det går inte att ha allt, nu. Senare i livet vill både Philip och jag ha ett hus på ön, där vi kan stänga in oss och skriva böcker och tänka.

När jag började gymnasiet flyttade jag till stan, Göteborg. Då var jag 16 år. I väntan på att få göra lumpen valde jag första bästa gymnasieprogram som kändes roligt, det blev det sprillans nya medieprogrammet på Munkebäcksgymnasiet. Min lärare Jürgen Vingren såg andra talanger än militära i mig. Han uppmärksammade min röst, min förmåga att uttrycka mig, att sätta ihop en berättelse och fånga människors uppmärksamhet. Det blev radio som blev mitt kall.

Highlights jobb

Det är alltid spännande att höra folks yrkesvägar, hur resan har sett ut för att komma dit man är. Jag har haft ett himla spännande yrkesliv, so far, och alltid känt att jag gjort rätt saker. Jobben har varit många under drygt två decennier. Jag tillhör en skara människor som aldrig utbildat sig, utan på olika sätt kommit att lära sig viktiga och behövliga saker under resans gång. Det har varit väldigt bra och gjort mig lyhörd, tvingat mig att ställa frågor och göra saker på mitt vis. Alla mina jobb har handlat om att på olika sätt kommunicera, i första hand genom radio och tv. Jag har också skrivit, för tidningar och webb.

Jag fick mitt första jobb inom media när jag var 17 år. Då jobbade jag gratis på en liten radiostation i Mölndal - Radio Plus. Så vid 40 plus har jag jobbat inom media och kommunikation i hisnande 25 år. Det känns helt overkligt att det gått så lång tid! Det är först när jag tänker på de perspektiven som jag också sträcker på mig lite och tänker att jag också lärt mig massor. Och kan massor!

Om jag ur alla jobb och projekt jag varit engagerad i ändå skulle säga något som verkligen varit speciellt under de här åren, så vill jag nämna dessa:

Popkryss i P3, Sveriges Radio
Jag var bara 20 år när jag skickade in en ansökan till P3 inför ett nytt program. Jag gjorde Popkryss i P3 i två år och blev liksom... upplärd. Jag fick vara i en miljö och lära mig ett hantverk, som till stora delar formade mig yrkesmässigt och gav mig värderingar inom den här branschen som finns med mig också idag. Innan dess hade jag jobbat två år efter gymnasiet med närradio i Värmland, men att få ett jobb på Sveriges Radio var ju som att få åka till månen. Med den erfarenhet jag har idag kan jag känna mig oerhört tacksam över att jag fick den möjligheten. Några av medarbetarna i radiohuset i Växjö har följt mig genom de här åren, lite som mina mentorer, och kommit att bli väldigt viktiga personer.

Barnkanalen, Sveriges Television
När mitt program i P3 efter några år lades ner blev jag headhuntad till SVT i Växjö. Under några decennier var Växjö ett fint centrum för barn- och ungdomsprogram i både radio och tv - vi var många som gick från ena stället till det andra. Jag började jobba för SVT och kom så småningom att ingå i redaktionen som, tillsammans med en redaktion i Stockholm, startade Barnkanalen i SVT. Mina kids tror inte det är sant. Idag är Barnkanalen så otroligt etablerat, men då var det jättekonstigt att SVT skulle göra en kanal bara med barnprogram. Kommer ni ihåg hur det var innan, när det var nyheter klockan sex i nån av kanalerna och sedan barnprogram klockan kvart över? Jag var programledare och redaktör för Barnkanalen i några år. Men sedan träffade jag Philip och flyttade till Stockholm en tid.

Vi i Femman, Sveriges Radio
Under fem-sex år var jag engagerad som frågemakare till Vi i Femman i Sveriges Radio och Sveriges Television. Det är inte alls mitt mest meriterande uppdrag på något vis, men ett av de allra mest lärorika. Inte så mycket för att jag behövde inhämta sjukt mycket fakta för att kunna göra frågorna, utan för att jag behövde vara en multikonstnär (tillsammans med ansvarig redaktion) för att klara av kommunikationen med alla Sveriges Radios lokala programredaktioner. Och inte minst (eller snarare; ännu värre) alla föräldrar! Kan någon bli så heligt förbannad som en förälder till ett barn som medverkar i en frågesport, där en fråga innehåller ett lite för stort tolkningsutrymme, eller - Gud förbjude - ett felaktigt svar? Det låter kanske märkligt, men det jobbet gav mig en oväntat bra grund till att hantera kommentarer och diskussioner i de konton i sociala medier som jag byggt upp.

sarabackmo.se
Mitt livs största jobb-projekt är ändå det jag gör just nu. Jag har byggt upp en verksamhet där jag varje dag inspirerar tusentals människor till att odla mat. Jag driver en av Sveriges största bloggar (i skrivande stund Sveriges sjätte största) och som förutom mig själv sysselsätter en redaktion på fem personer. Jag är oerhört stolt och glad över att ha det här jobbet! Jag skulle ju kunnat ha något liknande jobb för ett annat bolag, men just att driva företag själv är något som jag tycker är oerhört spännande. Förhoppningsvis kan jag driva företag under lång tid framöver och alltid finna glädje i det.

Följ mig här

Hemsida - sarabackmo.se
YouTube - Sara Bäckmo
Instagram - @skillnadens
Facebook - Skillnadens Trädgård
Podcast - Skillnadens
Nyhetsbrev - Saras trädgårdsbrev
Pinterest - Sara's Kitchen Garden

I mitt liv

De flesta av er känner ju mig genom trädgården, och kanske något om mitt liv utöver odling som råkat passera på Instagram eller så. Jag har tydligt valt att min blogg ska handla om trädgård och livet med odlingen, även om det kanske finns många andra spår som skulle kunna engagera och vara intressanta att läsa om. Ibland gör jag nån avstickare till annat ämne, men det är inte så ofta.

När jag är ledig från jobbet så är det ju mest odlingen som jag ägnar mig åt, utöver familjen. Jag får sällan nog av att vara i trädgården och tycker nästan alltid att tid saknas för att göra det jag verkligen vill.

Men jag kan ju inte bara odla, då skulle mitt liv bli enformigt.

Mitt största intresse utom trädgård är hus. Nu när vårt yngsta barn börjar på förskolan ser jag fram emot att ägna mig mer åt att renovera och greja med vårt hus hemma på Skillnadens, och min lilla frustuga på berget. Förra året köpte jag mig ett eget litet hus, som jag har som kontor och kreativt projekt. Nu har jag i första hand gjort en trädgård på berget och nästa år hoppas jag kunna ägna lite mer tid åt själva byggnaden. Hemma håller vi på att renovera övervåningen och näst på tur är nu att slutföra vårt fina nya arbetsrum - med utsikt över trädgården, förstås.

När jag fyllde 40 gav jag mig själv i uppgift att försöka återerövra några områden som jag valt bort under småbarnstiden. Sånt som format mig och som är viktiga delar, om än lågprioriterade. Jag plockade upp mina stickningar, började plocka svamp igen och köpte mig en windsurfingbräda. Den har jag dessvärre inte kommit att använda, än, av olika anledningar. Men jag hoppas snart att jag ska göra min debut här på sjön Åsnen, som vi bor vid.

Musiklängtan

Något jag också försökt närma mig, nu när jag har en egen stuga och kan låta lite hur jag vill utan att det stör någon, är min musik. Alltså. När jag var liten skrev jag hundratals låtar, spelade klarinett, trummor och gitarr. Alla som kände mig då såg en gitarr på min rygg nästan jämt. Jag spelade överallt. Och sjöng. I band, för mig själv, med andra. Lägereldar, på gatorna, i lägenheten och när jag reste. Sång, sång, sång och pärmar som fylldes med mina dagboksanteckningar i sång-form. Jag är usel på gitarr tjugo år senare, men skickar varma tankar till mig själv som ung och omfamnar den modiga tjejen som följde sina drömmar.

I spellistan Sara's music på min engelska YouTube-kanal (där jag tillåter mig att dela lite annat jox än bara trädgård) kan du höra sju av mina tonårslåtar, inspelade då jag var drygt 2o år.

Hör mer: Spellista för Saras musik på YouTube

Helt ärligt hoppas jag ha ro att plocka upp också skrivandet av musik så småningom. Med lite mer visdom från livet tror jag att jag skulle kunna skriva musik som berör vid en annan tid i livet.

Kort om mig

• är sjukt envis
• påhittig - har tusen projekt på gång
• kan fickparkera
• har bråkig pms varje månad
• är morgonpigg och kvällspigg
• är spruträdd
• älskar att vara med mina barn
• ser fram emot att bli gammal med min man
• avskyr möss inomhus
• tycker mycket om att laga mat
• älskar Göteborgs-vitsar (min man tycker det är dö-tråkigt)

Jag har två ovanliga tricks som jag älskar. Jag kan blåsa luft ur ögonen (de flesta tycker det är skitäckligt) och så har jag sedan barnsben memorerat en trivsel-skylt från Styrsöbolaget (alltså båtarna mellan öarna och fastlandet) baklänges: "Svirt in i ne ner tåb? Tlekne. Apärks etni ren." Jag tycker att skämtet med elefanten som bajsar en myra i ögat är genialiskt. Dessvärre är jag alltid lite för oimponerad av min mans trolleritricks (de är ju inte på riktigt!!!). Jag tycker det är jätteäckligt när folk fiser offentligt. Är väldigt kräsen med mat. Älskar när min man sätter röst till vår hund Kuling. Och något av det festligaste jag vet i vardagen är när min man och jag tillsammans måste bära tunga saker, då skrattar jag nästan alltid så tårarna rinner.

Drömmar

Ibland får jag frågor om mina drömmar. Vad vill jag? Med livet, mig själv. Jag har helt ärligt inga storslagna planer för livet, om att uppnå helt overkliga ting eller hamna på någon särskild plats. Jag tycker det är fantastiskt att få leva, i all denna enkelhet och svårighet som livet innebär bara i sig självt. Ibland tycker jag att vi lite omotiverat strävar efter fel saker. Tänk om lyckan är precis där vi står just nu och det faktiskt är just så här bra det blir?

Min högsta önskan i livet är att hålla ihop min familj och att få bli gammal tillsammans med min man. Tänk att få dela ett helt liv tillsammans!

Jag önskar också att mitt företag ska bära mig länge, så att jag inom ramen för det kan göra kreativa saker som kommer både mig själv och andra till nytta. Om mitt företag fortsätter gå bra hoppas jag kunna bidra till någon positiv samhällsnytta också ekonomiskt. Jag vill fortsätta lära mig saker, vara nyfiken och behålla min förmåga till att njuta av de små sakerna i livet. Och de stora.

Jag vill gärna ha en fullsmockad trädgård, med grönsaker, växter, blommor och djurliv, som jag kan njuta av till fullo på ålderns höst. Ofta tänker jag på mig själv i olika stadier, precis som växter, och att jag behöver ge mig själv omvårdnad för att kunna prestera bra - inte bara nu utan också sedan. Hållbarhet, är ett ledord för mig. Jag måste hålla. Får inte ta slut. Vill inte ta slut, för mig själv eller andra. Måste hålla. Måste hålla.

Jag har inga drömmar som är helt orealistiska, det är lika lite jag som att kolla på science fiction. Allt som inte är möjligt är bara knäppt. Så funkar jag.

Inför att jag äntligen släppte min egen sajt Sara Bäckmo - Skillnadens Trädgård 2018 gjorde min vän Elisabeth Anderberg ett reportage, som du kan läsa här nedan.

Läs mer: Min bild av Sara

Ja, det var lite om mig, bortom tangenterna och trädgården och det där som du möter till vardags i mina kanaler. Är det något särskilt du undrar över får du gärna fråga i kommentarerna, så ska jag försöka svara här på bloggen eller i en video.

Tack för att du läser och följer Skillnadens!
/Sara Bäckmo