En stolt tvååring klappar om sina blad. Loa sådde vintersallat tidigare i höstas och nu är de så här fina.

"Jag äter bladen - smakar bladen, faktiskt."

Det låter ju himla fint att säga att alla kan odla. Inbjudande och demokratiskt. Men det är inte alla odlingar som bjuder in barn till att odla. När jag själv kom igång på allvar 2011 tyckte jag det var kanonkul att barnen och jag kunde samsas om ytan i köksträdgården och odla sida vid sida. Men jag ville helst att de skulle odla som jag. Att mitt sätt var det rätta och att land med raka rader var det bästa och mest praktiska. Antagligen för att jag genom hela mitt liv matats med att det var så det skulle vara.

Det är snart tio år sedan mitt första barn föddes och jag är så glad över allt jag lärt mig genom mina småknoddar! Idag odlar jag sida vid sida med fyra barn mellan snart tio och två år. Och jag låter barnen odla mer eller mindre som de vill. Dessutom har jag till stor del kommit att anamma odlingssätt som är så enkla att också de allra minsta kan göra en stor del av jobbet.

Läs mer om boken "Odla med barn" här!

Fröerna är bara kastade ut över jorden och krafsade ner med fingrarna. När jag skördar pillar jag upp rosetterna en och en.

Det gläder mig alltid mycket att barnen tycker om att ta på grönsakerna. De är bekanta med bladens struktur, färg, form och smak. Mina ungar kan namn på otroligt många grönsaker!

Här är några meningar ur ett samtal som jag hade med Loa, två år, om vintersallaten han sitter vid på bilderna. Den gjorde han själv i augusti-september någon gång, i ett av våra tunnelväxthus. En påse fröer resulterade i det här.

"Man kan ta olika frön, ja.
Olika faktiskt.
Grönsakerna roliga.
Bladen som gubbar, faktiskt.
Jag platta till jorden, så handen, jag.
Jag äter bladen - smakar bladen, faktiskt." 

Raka rader kan vi vuxna ägna oss åt, och barnen när de blir äldre. Men att tvinga ner fröer i rader tillsammans med en tvååring och tro att det blir roligt, inspirerande och särskilt kul - nej, det har jag lagt av med. De här fröerna kastade han ut över jorden med några nävar, jag krafsade ut dem lite och sedan plattade han till och vattnade.

Läs mer: Vintersallat - vinterns bästa blad

Den här bädden kantas av en träsarg, men vintersallat kan med fördel odlas i kruka med. Den går fint att så nu på hösten och ger då skörd på våren.

Varje gång vi går förbi den här plätten i tunnelväxthuset sätter han sig ner och berättar att det är han som odlar dem. Han klappar på bladen och smakar nästan varje dag. Han gillar dem inte särskilt, just nu. Istället föredrar han vinterportulaken i en stor kruka en bit bort. Men trägen vinner. Jag tror att han snart kommer mumsa vintersallat lika friskt som sina syskon.

Det viktigaste för mig är inte att barnen odlar enligt konstens alla regler för att få perfekt resultat. Det duger gott och väl att de praktiserar allsköns o-regler, men har kul och blir inspirerade. För när de är lekfulla, kreativa och nyfikna i trädgården, ja då har jag tid att odla vår mat.

Dessutom. Först är de två år och hänger med mig i hasorna för det mesta. Men vips har de blivit sex, åtta och nio år. Då sköter de en hel odling själva. De ber om grejer, gör planer, designar och jobbar järnet. Men grunden läggs nu när de är riktigt små. Och stolten i ögonen när Loa passerar sina blad går nästan att ta på.

"Odlat bladen jag har, jag!"

/Sara Bäckmo