Slingerkrasse, sida vid sida.

Vi behöver vara två för att odla, även om det bara är en som gräver. Och då tänker jag på två vuxna.

Då mitt odlingsexperiment inleddes våren 2011 var det noga förankrat hos min man Philip. Detaljerna i hur våra liv skulle komma att förändras var svåra att förutspå, det enda som egentligen var säkert var att det skulle bli jag som basade för odlingarna. Min man gillar inte trädgårdsarbete och har ännu efter fyra odlingssäsonger inte lärt sig hur en palsternacka ser ut ovan jord.

Om ett så stort projekt som en självförsörjande köksträdgård ska kunna skötas måste den som inte gräver ändå tro på projektet, se nyttan av det hela och vara beredd att täcka upp på andra plan. För mig och min man är en jämställd relation nödvändig för att också vår grönsaksodling ska fungera.

Det tar inte särskilt mycket tid att få vårt trädgårdsskafferi att gå runt. Cirka en timmes fysiskt arbete per dag. Under veckodagarna styrs göromålen mycket av vad barnen har lust att ägna sig åt och därför är det inte alltid det som verkligen behöver göras som blir gjort. Arbete samlas på hög till de dagar hushållets schema är kompatibelt med vädret. Rent konkret betyder det att jag samlar jobb på hög till någon av de dagar då både min man och jag är lediga. Och sen kör jag!

En sån dag har jag haft idag. Kroppen är trött. Huvudet fullmatat med nya idéer inför nästa säsong. Arbetskläderna är leriga. Genomleriga. Älskade livskamrat, tack för en fantastisk dag!
/Sara Bäckmo