Ett år med tunnelseende - september
Insidan av tunnelväxthuset är konstant täckt av kondens nu. Det är kallt ute och varmt och fuktigt i tunneln. En hel del växter frodas, liksom jag, medan andra tackar för sig. September är en härlig månad med många roliga sysslor i tunneln.
Det är ganska skönt att känna både sig själv och sitt tunnelväxthus väl. Efter ett gäng år sitter årstidernas växlingar lite i ryggmärgen och redan innan de första tecknen på höst blir synliga vet jag vad jag behöver göra. Inga överraskningar här inte. Men visst är det svårt att börja röja, just som sommarens prakt verkligen är översvallande. Tunneln är just nu en tunnel i dubbel bemärkelse eftersom jag med råge kompenserat den uteblivna gurktunneln på friland med en tunnel av flaskkurbits i själva tunnelväxthuset.
Kurbitsarna har min äldsta pojk Otto sått med stor glädje vid flera tillfällen under våren. Det var overkligt många plantor som grodde och det var kurbitsar överallt, jag blev tvungen att ge bort några till skolan. Sedan antalet decimerats efter maj-frostens framfart sattes de ut i tunnelväxthuset och därtill fick vi tillbaka skolans plantor efter avslutningen, eleverna (lärarna?) hade odlat dem så fint inomhus. Plantorna var nio meter långa och jag fick beskära dem hårt för att få in dem i bagaget på bilen. Väl hemma planterades de och gödslades flitigt med kissvatten. Nu är de överallt. Barnen kluckar förtjust när vi smyger genom tunneln och slår huvudet i några små kurbitsar som hänger och dinglar. Nästa vecka ska vi skörda frukterna och lista ut hur de ska tas om hand. Drömmen är att torka en av dem till en skål, det är ju såna frukter som kan användas till skålar och instrument och lite olika grejer. Eleverna på skolan ska också få några, förstås.
