- Vad skriver du?
- Ja, att det inte är funktionsdugligt. För ni river väl ut allt och sätter in ett nytt kök nu, antar jag.
- Det här köket har jag skrapat och målat varenda centimeter av. Linoljan är bruten i exakt samma kulör som den jag funnit i nedersta färglagret, tre strykningar. Det tog mig en hel vinter - det ska inte rivas ut.
- Jaha. Då skriver jag ALLMOGE istället.

När vårt hus skulle värderas inför en tillbyggnad för snart tio år sedan hade jag ovanstående dialog med värderingsmannen. Vi använder fortfarande samma kök, litet och behändigt, lätt att värma upp och laga mat i samtidigt som barn underhålls bredvid. Enkelt.

Läs också: Ett kök om dagen

Stökigt med mycket kärlek

Det är ett omodernt och ostädat kök. På vintern är det kallt på golvet och delar av trossbotten i taket trillar ner genom ett litet hål i sponten när mössen pilar från en plats till en annan mellan brädlagren. Men vilket kök det är! Och vilken god mat vi lagar här!

Efter Instagram-bilder där delar av köket förekommit fick jag en mängd nyfikna frågor. Och jag blev alldeles överraskad och tänkte att "det här gamla köket är väl ändå inte så intressant". Men kanske ändå. Så jag skriver några rader, det är ju trots allt den del av huset där vi tillbringar störst del av vår vakna tid.

Kökets värmekälla är vedspisen som brinner hela dagarna under den kalla årstiden. Ofta klarar vi oss utan element i köket genom vintern.

Köket från början

När jag köpte huset 2004 var jag 26 år och singel. Jag ville restaurera och göra det till ett supervackert nästan-som-ett-museum-hus. Köket var det första jag tog mig an. Från början var det här utrymmet två istället för ett. Hela norra delen, där spis, diskbänk och hyllplan är nu, var ett skafferi. Övriga delen bestod av en enda lång och hög diskbänk, som täckte flera decimeter av fönstret och hade ett enkelt avlopp rakt ut i trädgården. Mer fick inte plats. Så det första jag gjorde var att banka ut väggen som delade köket i två och fick på så sätt ett lite större utrymme.

Jag har gjort allt i köket själv, utom att dra in vatten. Vatten saknades de första fem åren jag ägde huset, då gick varenda krona till att betala huset istället för att dra in vatten och avlopp. En enkel hylla rymde en dunk vatten och en plastback under agerade avloppskärl. Det gick åt i runda slängar tio liter vatten per person och dygn. Jag bodde ensam men det blev ändå några ton vatten att släpa in och ut under åren.

Den lilla diskbänken med enkla underskåp är byggd av virke från sädesbingarna som fanns i rummet ovanför. Bänkskivan är av Perstorps-modell och spisen en gammal sak från 60-talet som köptes för en hundring ungefär samtidigt som huset blev mitt. Spisen är liksom inbyggd på platsen, i perfekt höjd för en som inte är så lång i rocken. Jag gruvar mig för hur jag ska kunna ersätta den med en i någorlunda lagom mått när den här lägger av.

Allt som oftast är vårt kök långt ifrån ett nästan-som-museum-hem. Stor familj, mycket mat, mycket disk.

Kökshyllorna tenderar att invaderas av allt annat än porslin och husgeråd.

Mitt fina stänkskydd

Ovanför diskbänken sitter en plåt som jag ritat. Jag älskar de böljande formerna som kontrast till alla husets raka linjer i plankor, fönster, dörrar och vrår. Jag ritade formen på ett långt papper och lämnade till en plåtslagare som klippt ut den i två delar som jag sedan skruvade fast. Samma böljande former har jag ritat till plåtar på golvet under eldstäderna, det är väldigt fint.

Hyllan ovanför spisen ser ut att vara en front till en lång låda av något slag. Den är upphittad på grannens loft, tvättad fri från fladdermusbajs och uppsatt här. Enkla ankarkrokar undertill håller ordning på en del av våra prylar.

De öppna hyllplanen är skafferiets ursprungliga hyllor, som bara skrapats rena från några lager färg. Jag tycker om de öppna hyllorna, trots att det blir tydligt hur dålig ordning och lite porslin vi har. Förvaringsmöjligheterna i vårt kök är absolut minimal. I gengäld har vi inte mer prylar än vi får plats med. Vi har kommit att gilla det. Vår mat och våra måltiders glädje avgörs inte av mängden köksattiraljer.

Inget matbord

Matplatsen har vi precis utlokaliserat. Den finns numera i ett rum bredvid. Istället har vi sådär lagom mycket plats på golvet framför vedspisen. Ett dansgolv där glada barn svänger om. Och två fåtöljer. Här sitter jag och skriver på kvällarna i sällskap av Kapten Kuling, vår newfoundlandshund, som agerar fotpall.

Vedspisen är flitigt använd under stora delar av året. Jag har bytt ut den som fanns när jag köpte huset, det var ett hål under ugnen så att aska läckte ut. Den här är det fint drag i och den ger oss både värme och mat. Kaklet runt spisen är av en typ som går att finna i många av husen här kring Kalvsvik. Det fanns för länge sedan ett kakelbruk i trakterna, men leran som användes var inte bra nog för att göra vitt kakel. Därför är plattorna därifrån ofta i olika gröna, bruna och gula varianter. Det är inte världens tjusigaste, men förankringen i byn ger ett värde och ett sammanhang. Golvet är målat med en lack blandad med grön fernissa.

Köket må vara litet och det är definitivt långt ifrån nästan-som-ett-museum. Men det rymmer mycket kärlek. Det är nära till allt och är vår naturliga samlingspunkt. Många som kommer hit förfasas över att det är så litet. Hur kan man laga mat till så många här? Det går utmärkt. Men diskmaskinen har vi i hallen. Och när jag är vuxen ska jag köpa ett annat litet hus och pyssla med och göra sådär fint och vackert.

Vad är det bästa med ditt kök?

Glöm inte att läsa inlägget Ett kök om dagen och kolla hashtag #ettkökomdagen på Instagram!
/Sara Bäckmo