Om sanningen ska fram har jag aldrig förstått mig på det här med chili. Jag har pliktskyldigt köpt en frukt eller två om det stått som ingrediens i ett recept och har sedan förfasats över att ha tillagat något mina smaklökar inte tål. Hett som i helvetet.

Jag är uppvuxen med en fiskaffär i källaren. Fisk i långa banor. På längden och tvären. Pappan byggde båtar och mamman sålde fisk under mina första år i livet (vid sidan av allt annat kreativt hon ägnade sig åt). Emellanåt kom någon och knackade på en kväll när fiskebåtarna lagt till vid kajen. En stor korg i tråd (sån som trädgårdsmänniskor samlar löv i) fylld med långa torskar och annan fisk som numera är rödmärkt levererades som tack för pappans svetsjobb på nån av fiskebåtarna. Sen rensade mamman och pappan fisk hela natten, ibland hjälpte barnen till. De stora fiskhuvudena frystes in och användes sedan vid formidabla krabbfisken i Uttervik. Vi åt läckerheter som havskatt, rocka och stekt torskrom i mängder. I fredags åt vi makrill och barnen var imponerade över att jag lätt som en plätt rensade och fileade firrarna. Takterna sitter i.

I alla fall förekom inte så mycket chili i den fiskbaserade dieten. Min skärgårdsmage har vuxit fram på en kost av mestadels fisk och potatis. Gott. När jag nu är vuxen, odlar grönsaker och försöker laga mat av skörden börjar min man prata om chili. Han vill ha chili. Med andra ord odlar jag chili.

Jag sådde mina första frön redan förra året. 'Jalapeno' skulle vara en mild sort, men den var rackarns stark. De tre plantorna gav stor skörd och vi har fortfarande kvar torkade frukter.

De var goda! Oj!

Jag tycker fortfarande att det är lite i starkaste laget emellanåt och har svårt att avgöra när nog är nog. De är ju så futtiga, men ger så mycket hetta.
Vi har tre chilifavoriter, alltså saker vi lagar med chili: Vitlökssalt med chili, frästa tomater med vitlök och chili (recept snart på bloggen) och en djävulskt god soppgryta med kokosmjölk, grönsaker och chili. Och så chokladkakan med grönkål och chili förstås.

I år odlar jag några plantor 'Jalapenos' och en supermild chili som heter 'Lombardo'. Den är mer likt en paprika och marknadsförs som en sån där feferoni som automatiskt följer med kebaber och annat som jag inte ätit på flera decennier. De växer i krukor i tunnelväxthuset och fastän plantorna är ganska små ger de redan fin skörd. Igår hade vi ett lass på den pizza vi gjorde för att bli av med lite rester i kylen. Barnen åt chilin utan problem och tyckte det var lyxigt med en slags minipaprika så här några månader utan deras favoritgrönsak.

Frukterna av 'Lombardo' tänker jag inte torka. De ska läggas in och användas som tillbehör till måltiderna. Men 'Jalapeno' lägger jag luftigt på ett nät för att torka och lagrar sedan i en tät glasburk fram till nästa skörd.
/Sara Bäckmo