Mellan två bergknallar i lä växer ett fång strandkål på min barndomsö Styrsö, Göteborgs södra skärgård.

Som det ö-barn jag är har strandkål varit en måste-ha-växt i min köksträdgård. På min favoritplats på Styrsö i Göteborgs södra skärgård växer stora bestånd av strandkål i lä bakom klipphällarna. Jag minns dem från våra promenader som liten och hur de stora matta kålbladen bredde ut sig, bredvid björnloka, slånbär och vresrosor. Då visste jag inte riktigt vad det var för en växt. Nu är kålen något jag trånar efter och flera gånger har försökt skaffa till min egen trädgård.

En delikatess att äta likt sparris

I köksträdgården kan den fleråriga strandkålen vara en delikatess i höjd med sparris. Det är en av de tidigaste grönsakerna som tittar upp ur jorden. De bleka skotten kan drivas fram under en hink likt glasrabarber och lär vara en mycket god primör.

Dessvärre har jag aldrig fått tillfälle att prova själv, då sådderna gång efter annan misslyckats. Ett år hade jag ett helt gäng prima små plantor som lyckats ta sig och hålla sig vid liv under hela sommaren. Men på vintern blev de för blöta och ruttnade.

På hösten är strandkålens blad medtagna och liknar inte alls någon delikatess.

Hela plantan är översållad av tusentals runda fröer som efterhand plantan vissnar trillar av och landar i tången nedanför.

Svårsådd kål

De flesta andra kålsorter har fröer som är små och runda, nästan svarta eller bruna. Men strandkålens frö är stort, svart och inkapslat i ett slags skal som är cirka en millimeter tjockt runtom. Sådden görs på våren eller hösten och fröerna kan sedan gro ganska oregelbundet. Det kan till och med ta ett helt år innan de tittar upp ur jorden, så det gäller att ha både tålamod och god planering så man minns var fröerna såtts.

Några nävar frön samlar jag på mig i fickorna och tänker att jag kan spräcka det yttre höljet försiktigt i en mortel när jag kommer hem.

Strandkål är fridlyst i Blekinge och Gotlands län, men inte på västkusten. Om jag kan ska jag försöka pilla upp en planta ur marken, som mestadels består av gammal tång blandat med sand, innan vi åker tillbaka till Småland. Hoppas det funkar.

Helt säkert är i alla fall att jag plockat massor av frö - hela fickor fulla! Jag tänkte att jag skulle försöka simulera en självsådd (fast med spräckt ytterhölje på frökapseln för att påskynda sådden). Jag har en del tång liggandes hemma och har nu planerat att avsätta en hel pallkrage till ännu ett försök med sådd av strandkål. Kanske varva tång, sand och frön i en pallkrage och se vad som händer.

Oftast säljs frön till strandkål i ganska små förpackningar. Det väcker förstås lite frågor att se hur många frön som en enda planta ger. Är kanske grobarheten inte så god i naturen på den kärva växtplatsen, eller varför behövs så hysteriskt många frön? Jag gissar att mina chanser ökar markant ju fler frön jag har, så det blir ordentligt många frön som får följa med hem. Kul!

Hur jag ska kunna härma det speciella klimatet ute på den karga udden är dock en gåta. Jag får väl försöka vattna med saltvatten i alla fall. Det sägs att plantorna kan bli ordentligt stora redan första säsongen efter sådd, och det är säkert en bra överlevnadsstrategi i den här utsatta miljön på udden. Men om jag lyckas driva upp några plantor så är rekommendationen ändå att vänta till år två med att skörda, så får det nog bli.

Klimatet här på klipporna är inte så gästvänligt för människor alla gånger, men tydligen precis rätt förutsättningar för strandkål till exempel.

Vi klarade en långpromenad hela vägen ut till yttersta spetsen på udden och firade sedan med fika i en klippskreva med saltstänk i ögonen. Underbart!

Minnen om barndom genom kål

Det är trots allt häftigt att se hur många saker som växer fint längs klipporna i den här utsatta miljön. Strandkål, slånbär och vresrosor - alla ätliga. Därtill all tång från havet.

När jag var barn såg det annorlunda ut här på Salskärs udde, som är min favoritplats på ön. Det var inte lika igenvuxet med slånbärsris och i skrevor mellan klipporna låg gamla militärbunkrar som fascinerade oss barn. Nu har bunkrarna sprängts och det är bara berättelserna av dem som lever kvar och fascinerar mina egna barn som i full galopp kastar sig mellan klippblocken i den hårda blåsten! Precis som jag gjorde som liten. Då hade min mamma alg-kurser här med intresserade från stan. Vi ungar satt på klipporna och tittade på när de fiskade upp kelp med båtshake. På en av klippavsatserna hade jag min favoritplats här på udden. Hit gick jag i full mundering med regnkläder, mössa och stövlar och kunde sitta i timmar och se havet rulla in från främmande länder. Ju högre vågor desto bättre.

Jag önskar så att en handfull av strandkålsfröerna ska gro så att en del av både kål och minnen från den här platsen får följa med till min egen trädgård. Och jag hoppas kunna göra en video snart där jag visar hur jag gör sådden.
/Sara Bäckmo