Hur hade du reagerat om du fick ett mail där det står att din trädgård är listad som en sevärdighet på en stor turistguide, helt utan att du vetat om det eller gett ditt godkännande?

Här är ett mail jag fick igår:

"Hej Sara,
... 
Vi har skapat en mega-guide för turister om Österlen med alla sidor med boenden, matställen, aktiviteter, butiker etc etc -- allt på en och samma sida.

Tanken är att ge en bra överblick av allt fint som finns, kortfattat, så att fler kan upptäcka fantastiska Österlen. Nu har den äntligen blivit klar och det verkar som den redan blivit väl mottagen här bland besökarna vilket vi tycker är kul.

Självklart är Skillnadens Trädgård med och det kostar naturligtvis ingenting, vi vill ju att allt bra ska vara med så den blir användbar och komplett. Vi kallar nämligen vår guide för "Allt om Österlen".

Säg gärna till om vi ska ändra på er text eller om vi ska lägga in någon annan som inte är med nu.

Vore oerhört tacksam om du skulle vilja dela sidan eller länka till den om du tror att den kan vara till nytta hos er också. Vi ville lansera den nu innan folk börjar planera inför sommaren 2018, vilket brukar börja ... i december.

Hoppas detta kan ge dig lite extra också! Det blir ju i alla fall en länk vilket brukar hjälpa hemsidan. Lycka till med allt ditt och passar på att önska en fin vecka och helg framöver.

Bästa hälsningar,
xxx

PS. Vet du förresten någon som hyr ut en stuga eller semesterboende på Österlen, i Sverige eller utomlands så tipsa gärna om xxx."

Hela min eftermiddag blev väldigt konstig. Det kändes som om någon kränkt vår integritet. Jag tittade ut genom fönstret och såg framför mig ännu fler oanmälda besök; damer och herrar med kameror som tittar på barnens kojor och sånt där. Jag vet att det inte är ni som läser bloggen som står och knackar på oanmälda, men när något sånt här händer vill jag gärna berätta om det. Det är trots allt en del av vardagen med den här trädgården med.

Varför inte ringa?
Det som hänt var att en snubbe som driver ett företag fått för sig att göra en heltäckande lista över allt man kan göra på Österlen. Han har googlat och på något vis förstått det som att jag är knuten till Österlen. Hur det kan komma sig, när vi bor i Småland, förstår jag inte och alla bortförklaringar snäste jag av som en arg kobra i telefonen. När väl vår trädgård slagit sig in på listan fanns det tydligen inte i företagarens värld att varken: 1. Ta en titt på min verksamhet och se om den var öppen för allmänheten eller 2. Höra av sig och berätta om planerna förrän hela den omfattande listan var publicerad.

Tack och lov har listan bara publicerats på nätet. När jag slutligen fick tag i ansvarige var jag så in i norden arg att jag inte ens ansträngde mig för att vara ett uns trevlig. I den värld jag lever och verkar i är det inte särskilt långsökt att tänka att en populär webb-produkt också kan bli en trycksak och sen ringlar sig kön här utanför. Nu är Skillnadens borttagen.

Här är några besök vi särskilt minns från åren som gått:

1. Under en av fotograferingarna till böckerna stod jag i köket och gjorde en maträtt. Maria Fors Östberg kom in och sa att det gick omkring en man i trädgården. Jag blev så stressad att jag brände vid maten och gick sedan ut. Alla barnen var hemma.
- Ja, du känner kanske inte igen mig? (Varpå han lade en tung och stor hand på min axel och kramade åt)
- Nej, det gör jag inte.
Sen förklarade han hur våra vägar korsats för femton år sedan ungefär och att han nu tänkt köra förbi och titta lite. Det var otroligt obekvämt och sliskigt och eftersom vi har gemensamma bekanta kände jag trots allt att jag behövde vara vänlig. Efter det bestämde jag mig för att vara så otrevlig jag vill mot folk som kommer oanmälda.

2. Våren 2016 var jag höggravid och ute i trädgården med barn och hund för att skörda det sista till kvällsmaten. En vit bil stannade på vägen och ett sällskap klev ur för att fråga om det är Skillnadens Trädgård.
- Ja.
- Vad bra, var ska vi parkera?
- Jag kan inte ta emot besök, jag ska laga mat. Ni måste maila och bestämma tid.
- Åhhhhh, vad syyyyynd. Men vi har ju kört sååååå långt. Kan vi inte bara få komma in och ta lite bilder?
- Nej, jag är ensam hemma med många barn och vi ska laga mat. Ni måste höra av er innan.
- Det var verkligen tråkigt. Men, ja ja.
Sedan åkte sällskapet och den sura tonen visade tydligt att jag var en skitstövel som inte gick med på att de skulle gå in och titta. I vår trädgård. Utan att de hört av sig innan.

3. Senare samma vår knackade det på dörren, bara några veckor innan jag skulle föda vårt fjärde barn. Magen fick inte plats i byxorna och jag var väldigt oklädd och hade svårt att röra mig. När jag öppnade trängde sig en enorm man in i vår hall och presenterade sig. Han hade hört att jag odlade och hade tänkt sig att få lite råd, han skulle starta en odling hemma sa han. Han var bufflig och påstridig, men glad. Mannen som parkerat på baksidan av vår trädgård visade sig vara en klient till min man Philip, som är psykoterapeut. Jag blev så jävla rädd att jag skakade och starkt övervägde att polisanmäla händelsen.

4. Den första maj, röd dag, i år planterade jag salladskål och fick hux flux sällskap av en gladlynt man som bara "svängt förbi".
- Jag kan ju gå med och ta lite bilder bara.
- Nej, det här är vårt hem, du måste maila först och fråga om du kan komma.
- Ja, men nu när man är ledig och allt. Om du inte har tid kan jag ju gå runt lite själv.

5. I somras satt jag och jobbade på övervåningen när en bil parkerade på vår uppfart och några kvinnor klev ur. De knackade på framdörren, som var öppen. Barnen kilade fram och tillbaka och en jäktad Philip gick för att kolla vem som kom.
- Är det här Skillnadens Trädgård?
- Ja. (tystnad)
- Ja? Ja, vad har ni? Kan man köpa något?
- Nej, vi säljer inget. Jag steker fisk. Var det något mer?
- Ja, vad kan man göra här?
- Inget. Vi bor här. Vill ni prata med Sara får ni maila först.
Sedan gick kvinnorna och de var väldigt besvikna över bemötandet.

6. Årets absoluta bottenmärke var två kvinnor som gjort en biltur på flera timmar och dök upp oanmälda en kvart innan vi skulle till simskolan tätt inpå lunch. Ungarna kom inspringandes i köket och sa att det stod en tant med en lapp i deras koja. Lappen var ett presentkort som någon gett henne, som gällde ett studiebesök föregående år. Tydligen hade de inte kunnat komma då, men kört på vinst och förlust - ett år senare. På lappen stod vägbeskrivning och telefonnummer.
- Men varför ringde ni inte och kollade om jag kunde ta emot, om ni ändå hade telefonnummer?
- Vi tänkte väl att du hade så mycket att göra.
De avslutade sitt besök med att ge mig en honungsburk som de ändå hade med. Jag kände mig urdum. Och arg. Pannkakorna brände vid på spisen och fyra barn fick stressa till simskolan med irriterad mamma.

7. Och så har vi den gången det vid ett studiebesök plötsligt stövlade in två personer extra, som stannade kvar när det huvudsakliga studiebesöket lämnat. De önskade en rundvisning och jag blev alldeles förvirrad för att jag inte förstod vilka de var. En halvtimme senare berättade de att de sett i nån tidning att det fanns en trädgård här och så körde de förbi. Med barn springandes i trädgården och en gratis visning mitt i min bebistid minns jag med ilska att de precis innan de åkte sa: Jaså, bor ni här?!?

En vanlig trädgård
Jag vet att en del av er som läser vill föreslå, och kanske har gjort det tidigare, att vi ska sätta upp skyltar där det tydligt står PRIVAT vid vår tomt. Jag vill inte bo inhägnat. Så är det.

När något sånt här händer är jag arg ett tag, sen lägger det sig. Just nu känns det tråkigt att vårt hem funnits på en sajt över besöksmål och jag funderar förstås på om vi figurerar på fler liknande listor.

Särskilt trist är det att det händer just nu när jag grunnat mycket på hur jag ska göra för att faktiskt kunna ta emot intresserade på ett ordnat och överkomligt sätt. Nu lägger jag de planerna på is tills jag har av-argat mig. Det vet jag att du som läser förstår. För de flesta som gör de där oanmälda besöken läser inte bloggen, eller följer på sociala medier. De är vänliga och aningen aningslösa människor, de flesta, som inte vill något illa. Som hört nåt om trädgården, blivit nyfikna. Som inte tänker sig för och sedan lastar mig för deras besvikelse. Det rubbar mig.

Ja, så var det med den här i historien. Jag skrev om det på Instagram och så många hörde av sig att jag tänkte ni ville veta vad det var som hänt. Tack för nu.
/Sara Bäckmo