Nu har det gått ett år sedan jag lämnade Sveriges Radio och började skriva och blogga för Land. Du kan säkert gissa dig till att jag inte ångrat mig en sekund. Så roligt och stimulerande jobb jag har nu vet jag inte om jag någon gång haft tidigare.

När jag berättade för ett år sedan om de nya arbetsplanerna blev reaktionen hos många "Ja, vad roligt att de ringde till dig!" och olika varianter på den meningen, alla med antagandet att den nya arbetsgivaren valt ut just mig bland många andra.

Utebliven praktik blev starten
För 22 år sedan var jag 16 år och en av mer än hundra elever på det alldeles nya medieprogrammet på en av gymnasieskolorna i Göteborg. Jag hade inga drömmar om någon karriär inom media egentligen, men ville ha något kul att göra i väntan på militärtjänstgöring. Min dröm var att bli kapten på ett stort fartyg och fara världens vatten. Det är inte för inte jag är dotter till en båtbyggare... Fast så blev det inte. Jag fick en jätteinspirerande lärare, Jürgen V, som gjorde mig uppmärksam på att jag kunde berätta saker och ting, att mitt språk var kul och att rösten var toppen. Och när alla drygt hundra elever skulle bli placerade på mediala praktikplatser samtidigt - fanns det ingen kvar till mig. Jag blev utan. Och då började jag göra något som jag fortsatt med sedan dess.

Jag började ringa runt.

Mitt första jobb inom media fick jag samma dag jag öppnade Gula Sidorna (telefonkatalog, för dig som inte minns den) och ringde till ALLA telefonnummer under rubriken "radio". En liten närradiostation nappade, bjöd dit mig och gav mig ett eget program redan samma dag. Sen tillbringade jag tre år i den radiostudion. All min lediga tid under gymnasiet tillbringades där, i en segelbåt i skärgården eller på Avenyn som gatumusikant med min svarta gitarr.

Under åren har jag ringt en hel del och ganska skamlöst talat om vad jag kan och i princip sagt att jag är oumbärlig. Förvånande nog har det funkat fint. Arbetsgivare har blivit nyfikna, vågat chansa. Och så har jag blivit kvar ett tag, gjort grejer, utvecklats och haft vansinnigt rolig, tills jag hittat något ännu roligare. Det ena har lett till det andra, som lett till det tredje. Mitt CV är låååååångt och innehåller kul saker som programledare, redigerare, programutveckling, frågemakare till både Vi i Femman och Ring så spelar vi, syntolk, inläsare, nyhetsuppläsare, coach. Jag har varit med och startat ett av landets mest avlyssnade radioprogram; Junior i P4, Sveriges Radio och var också med i den första redaktionen till nystartade Barnkanalen i SVT för snart femton år sedan. Mina barn tror fortfarande inte att det är sant när jag säger att jag var en av de första programledarna där. Faktiskt är SVT en av mycket få arbetsgivare som på eget bevåg hört av sig och lockat med ett erbjudande, som jag då också sade ja till.

Jag har haft jobb sedan jag gick på gymnasiet, endast med undantag en period då jag behövde en tankepaus och var arbetslös en tid, och så kortare perioder i samband med att våra barn fötts.

"Hej, hej, jag har en idé..."
Så. Det var inget väl formulerat brev från Land-redaktionen i Stockholm som gjorde att våra vägar korsades, utan ett telefonsamtal med andan i halsen från ett av radions vilorum där jag framförde en idé om samarbete till supertrevliga Carina på redaktionen. Som blev nyfiken. Som bjöd till Stockholm. Som kom med ett förslag, mycket bättre än det jag först vågat presentera. Och som senaste året uppmuntrat och stöttat mig i en helt ny yrkesroll på ett sätt som gör mig jätteglad.

Mitt bästa tips om du vill något, tror dig ha en idé om något du kan genomföra eller vill ha kontakt med en arbetsgivare du tror kan vara något för dig är att våga ringa. Var trevlig, förklara ditt ärende, tro på dig själv när du säger det du tänker säga, var glad. Livet är alldeles för kort för att sitta och vänta på att andra tar första steget när benen sitter på dig själv. Du kan inte få mer än ett nej och om du får det kan du åtminstone förhålla dig till det istället för att sitta och undra vilket svaret på frågan kan bli.

Jag brukar tänka att av tio bra idéer är det ungefär en som går i lås, ungefär som mina idéer till trädgården. Därför har jag tänkt fortsätta ringa runt i minst 22 år till. Hej, hej, säger jag i luren, samtidigt som jag förstås är förväntansfull och undrar vad som ska komma ur det här samtalet. Det är kul. Och spännande.
/Sara Bäckmo