Idag har min bästa och hårigaste vän Kapten Kolja gjort sin sista resa. I en ljus liten trälåda i mitt knä, hem till den trädgård han älskade att slappa i.

Jag saknar honom!

Köksträdgården har aldrig vuxit och levt utan honom i trädgården. Och jag har aldrig behövt tänka på vad som skulle kunna vara annorlunda än det varit. Men nu vet jag.

Samma kväll som Kolja somnat in kom rådjuren. De har ätit sallat, mangold, bladsyra, rödbetsblast, kålhuvuden, grönkål, svartkål, stjälkselleri, persilja och en del perenner. Utan att jag reflekterat över det har vår hunds närvaro i trädgården (vi har stora delar av den inhägnad) hållit rådjuren borta. Vildsvinen har vi hört att han har gruffat på om kvällarna och jag har tacksamt noterat att de varken då eller nu har letat sig fram till det smörgåsbord som finns här. Måtte de hålla sig på avstånd!

För att skydda det som skyddas kan har jag nu lagt lock över odlingslådor, packat in grönkålsstånd i hönsnät och lagt långa sjok nät över de höga svartkålsplantorna. Det jag skördar är resterna efter rådjurens framfart, det funkar fint men känns surt att behöva äta överblivet då det är jag som borde ha första tjing.

Nu hoppas jag att vi inom en inte allt för lång tid har en ny hårig kompis i stugan!
/Sara Bäckmo