Ultraljudsbilden på det lilla knytet ligger på matbordet och barnen gissar vad det är de tittar på. Förslagen haglar. En apa? Ett svart hål? Min man och jag sitter glansiga i ögonen och hör på innan vi avslöjar att ett syskon är på väg. Vårt fjärde barn föds första dagarna i maj. Barnen blir så glada och börjar genast räkna på hur många vi ska bli, hur många killar, hur många tjejer. Och om vi räknar in hönsen, hur många blir vi då?

Att blogga om trädgårdslivet och allt som hör till men inte nämna det största av allt har varit en utmaning. Vi har aldrig haft nån regel om att vecka den och den ska vi berätta, vill gärna ropa ut det roliga budskapet så snart det bara är möjligt. Men hur gör en på en blogg egentligen? Nu blev det sagt att halvtid är lagom.

Ovanifrån börjar fötterna försvinna alltmer under den växande magen. I andra vinklar syns det knappt att ett barn på 20 veckor nu ryms under tröjan.

Mediciner och flexibla arbetstider
Den här graviditeten, liksom de tre tidigare, sätter spår i allt jag tar mig för. Särskilt som jag hör till skaran kvinnor som blir närmast dysfunktionella periodvis när hela kroppen vänder sig ut och in. I höstas skulle jag till exempel ha två hela trädgårdsdagar för mig själv när min underbara man tog med sig hela barnaskaran till Kolmården – jag skulle för första gången på sex år vara ensam hemma. Och jag hade längtat så. Men istället för att göra allt jag planerat låg jag urlakad i soffan i flera dagar.  Så har hösten fortskridit, med mediciner och ett väldigt pysslande med arbetstider hit och dit. Skönt att ha arbetsplatsen hemma.

Att vänta barn är häftigt. Så mycket längtan. I takt med att de blivit en hel liten hög redan ökar också oron för det nya barnet. Jag hör andra flerbarnsföräldrar vittna om samma sak, allt det där värdefulla och underbara med barn är så verkligt, liksom allt som är skört och irreparabelt. Med första barnet var allting nytt och lite lättare att hantera. Graviditeten tuffade på och det blev som det blev. Nu är vi mer medvetna om allt som kan gå fel.

I vår får jag äntligen hålla det lilla pyret som sprattlande håller mig vaken om nätterna redan. Åh, jag längtar! Inget slår upplevelsen av att föda och med mina egna händer ta emot och lyfta upp ett nytt litet liv på bröstet och viska mot det förvånade huvudet som redan känner min röst att det är jag som är din mamma och jag ska älska och ta hand om dig så länge jag lever.

Stolt och glad över att min kropp ännu en gång bär ett efterlängtat barn till familjen.

Tungt i trädgården
Hur som haver. Trädgårdsarbetet blir sig inte likt med liten i magen.

Jag har planerat och förberett så gott jag kunnat för odlingssäsongen 2016 som alltså startar med jättemage och födsel och som sedan fortskrider med amning, amning, amning. Och innan dess boksläpp och kanske en trädgårdsmässa, om inte bebis behagar komma just precis då. Planeringen har inneburit att jag tänkt väldigt annorlunda om odlingen jämfört med tidigare år. Jag har också avslutat den här säsongen på lite annat sätt än jag kanske skulle gjort om det inte vankades bebis. De där sakerna kan vara till nytta också för dig som inte tänker föda barn under våren, så jag ska dela mina tankar allteftersom.

Men nu vet du vad som är på gång. Och varför jag inte kunde provsmaka en endaste bit av den där kimchin som exploderade i kylskåpet och varför jag varit så förbenat långsam med de fysiskt tunga arbetena och varför jag inte kunnat boka upp mig för så många långväga föredrag under våren som jag först tänkt.

Nu inspekterar mellanbarnet tillväxten varje dag och klappar och berömmer mig för att jag är så tjock. V är omtänksam och ett sällan skådat socialt geni. Det bådar gott inför våren och ett nytt syskon. Vi längtar tillsammans. Familjen är verkligen det finaste som finns. Och tänk att jag ska bli fyrabarnsmamma!
/Sara Bäckmo