På en allra första pressbild från Sveriges Radio, 1998.

På den här bilden är jag nyss fyllda 20 år och har precis börjat jobba på P3, Sveriges Radio. Jag hittade bilden i en låda på övervåningen när jag påbörjade städning inför ett framtida arbetsrum.

Den där tiden var speciell. Då hade jag ganska nyligen flyttat först från Göteborg till Torsby efter gymnasiet, för att starta en radiostation, och sedan vidare från Torsby till Växjö, för att jobba på P3.

Mitt liv som 20-åring? Jag tyckte om att vara ute på krogen, dansa. Jag sydde jättemycket kläder. Och så spelade jag musik. Om jag ska säga den av alla grejer jag ägnade mig åt som betydde mest - då var det musiken.

När jag gick i trean började jag spela blockflöjt. Och i fyran klarinett. I femman började jag spela gitarr och sen drev jag nog hela min familj till vansinne med gitarrspel och sång i princip all vaken tid. Jag skrev hundratals låtar. Allt finns sparade i pärmar. En fin dokumentation över min tonårstid.

När jag var tonåring var jag Sara med gitarren. Den hängde med till skolan, på alla läger, resor och besök. Jag har spelat mig igenom tågluffar, ångbåtsresor, seglarläger och skolfester. Långa nätter på kobbar och skär vid eldar, på knäppfester och på små och större scener här och där. Spelade jag faktiskt inte en gång på Göteborgs Konserthus? Folk sjöng på mina låtar och jag var helt säker på att jag skulle jobba med musik. Fast så var det ju det där med att jag skulle bli officer i flottan också. Att köra båtar och stora skepp var länge min dröm.  I väntan på värnplikt bestämde mig för att gå det alldeles nya medieprogrammet. Det verkade spännande.

Efter mönstringen var det dock så att kvoten till Karlskrona (eller vilken orten nu var där jag tänkt mig ansluta till flottan) var fylld, så jag bestämde mig för att avvakta med lumpen ett år. Men då hade jag börjat sända radio och var helt uppslukad bakom ett mixerbord i en källarstudio i Mölndal, så sjömanslivet fick vänta. Det väntar fortfarande.

Tidig flytt
Jag flyttade hemifrån när jag var 16 år. Mina föräldrar skaffade en övernattningslägenhet i Göteborg för att mina syskon och jag skulle slippa resa så väldigt långt till och från skolan när vi gick på gymnasiet. Det var helt okej. Och väldigt roligt. Jag renoverade kök och spelade gitarr långt in på nätterna. På dagarna sände jag radio i skolan och förberedde mig för nåt slags medialiv. När skolan var slut gick jag förbi Femmanhuset och spelade. Helst spelade jag inne i själva affärshuset för där var mest folk, tills vakterna började bli sura. Annars stod jag i tunneln mellan Femman och Centralstationen, där var det bra akustik.

Jag tjänade lite fickpengar. Och vet du vad jag gjorde för dem? Jag köpte ost! På väg hem till Majorna låg en fin liten ostbutik och dansk kummin-ost var min favorit. Ja, en del pengar gick förstås till annat med.

Min bror Alban var musiker när jag var liten och sen när jag var större. Göteborgs bästa gitarrist sa många. Han jobbade på M.U.G.G, en cool musikaffär där jag senare fick praktisera och sälja plektrum och strängar. Jag brukade få sitta på hans rum och titta på när han spelade på sina elgitarrer. Men jag fick inte pilla på dom. Han och andra coola och väldigt långhåriga killar spelade hårdrock i typ rivningshus på ön där barn kunde göra ytterst tveksamma fynd av ditt och datt och klättra ut på taket genom höga brandstegar och sånt.

Jag ville också ha trasiga jeans och spela hårdrock. När jag fyllde år, kanske åtta, fick jag ett kassettband av min bror, med bra musik som han tyckte jag skulle lyssna på. Det var en samlingsskiva med Louis Armstrong. Den lyssnar jag fortfarande på, fast via Spotify. Nyligen letade jag upp brorsans gamla hårdrocksband på YouTube och så hade barnen och jag fest i vardagsrummet. Jag har kortast hår av alla i familjen och kunde inte headbanga alls, men barnen kompenserade det med råge.

I alla fall så blev min bror en rockstjärna i Göteborg och sen en popstjärna i typ hela landet och i Europa och det var lite resor till Ryssland med kända människor och så. Och när jag var tretton fick jag en inspelning i födelsedagspresent av honom. I en studio. Full av långhåriga killar. Då var jag inte så cool. Jag har kvar låten på ett blandband i en låda.

Jag skrev och skrev och skrev. Hela mitt liv dokumenterades i låttexter, som ackompanjerades av ackord i Am, G och C. Och några till.

Jag drömde inte särskilt om att bli någon slags musikalisk stjärna, men jag ville väldigt gärna skriva låtar. Låtarna i det här inlägget skrev jag när jag var kring tjugo, alltså för tjugo år sedan. Jag tycker jag handskas med orden på ett fint sätt.

Ett möte med Dr. Bombay ändrade min syn på musikvärlden och jag började värdera annat högre. Det var på nåt uteställe på Avenyn när jag var på en kändisfest. I ett hörn satt en dansk utklädd man och han var så jädra ensam, han såg i alla fall ensam ut. Vem vill prata låtsas-indiska med en utklädd man från Danmark, liksom? Jag hade träffat honom i korridorerna på Sveriges Radio nån gång innan dess. Utklädd, som medverkande i P3 Mix (som jag för övrigt sände då och då). Och det var bara konstigt. Sen spydde min syster bakom en gardin och det kändes inte som om den världen passade mig.

Nu tackar jag nej till mingel så ofta jag kan. Men har inget emot att på mina villkor sprida både sång och trädgård i sociala medier. Som mig själv. Som Sara.

I helgen postade en av mina läsare en video som legat ute på YouTube i flera år (i en kanal som inte är min), med en av mina låtar. Jag blev påmind om att jag länge tänkt lägga upp några av låtarna själv. Sagt och gjort. De här tre låtarna är inspelade på Sveriges Radio när jag är kring 20 år. Nu ligger de uppladdade på min engelska kanal Sara's Kitchen Garden, om du skulle vilja höra de igen är det dit du ska gå.

Fick stor spridning då
En kul grej i sammanhanget är att jag 2004, tror jag, laddade upp de här låtarna och några till på plattformen MySpace, där musiker och andra kunde sprida sina alster. På kort tid blev mina uppladdningar de mest nedladdade i kategorin singer/songwriter - i hela världen. Jättekonstigt. Där satt jag på min kammare i ett gammalt hus utan vatten och avlopp, med en campingtoalett i hallen, och läste hur människor i världsdelar långt bort lovordade mina tonårs-sånger.

På kvällarna satt jag och min gitarr framför brasan. Jag sjöng. Om livet. För livet. Det var härligt.

Men sen flyttade jag till Stockholm för en tid och då försvann allt det roliga med att spela. Jag gjorde några försök, men det blev aldrig samma sak i en lyhörd lägenhet. Vi hörde grannen på ovanvåningen kissa, så det var lätt att räkna ut vad han hörde av min sång.

För några år sedan tänkte jag att; banne mig - när jag fyller fyrtio ska jag skriva nåt nytt bara för att se hur det blir. I år fyller jag fyrtio. Jag inser att jag måste börja öva lite. Jag har lånat en av barnens leksaksmojänger, som man kan sjunga i och som förvränger rösten bara lite, lite så att den låter lite coolare än den egentligen är. Som en mycket gammal mikrofon. Och så har jag hittat på världens bästa distraktion för två-åring och andra barn som trilskas vid tandborstningen. Jag sjunger opera! Med fyra barn kan tandborstningen ta ganska lång tid och den är just nu förknippad med väldigt mycket skratt. Särskilt som barnen får önska vad jag ska sjunga om.

Ja, jösses. Det här blev ett väldigt långt inlägg. När jag skriver tänker jag att det här med musiken inte ska behöva vila så länge till. Efter en ganska lång tid där annat fått komma först har jag det senaste året försökt hitta tillbaka till delar av mig själv som var högt prioriterade innan barnen föddes. Jag har börjat sticka igen, plockade svamp med stor behållning förra hösten, har försökt bli bättre på att träffa mina vänner och laddat ner en ljudbok (Riot Days, av Maria Alyhokhina). Så då är det bara att bara att köpa nya strängar till gitarren då. Eller, jag kanske rentav ska köpa mig en ny?!?
/Sara Bäckmo