Kommer på mig själv med att bara kliva över eländet. De trasiga såetiketterna som ska slängas. Kålnätet som råkade bli kvar. Och barnens improviserade verkstad som liksom makats ut ur deras del av köksträdgården och landat mitt på huvudgången. Här har de lekt ekorrar och gjort kastanjesoppa men leken avstannade efter att stormen Freja blåst bort cirkustältet. Det är ännu inte återfunnet.

Det fina med den här köksträdgården är att den är min. Jag kan fortfarande få en sån där rusig känsla i kroppen över insikten att jag är vuxen och själv bestämmer vad som är tillåtet här och inte. Jag pekar långt finger till glädjedödaren i mig och låter nästan lite rebelliskt skräphögen ligga kvar ett tag till. Anything goes. Än sen.

Det var förstås inte så här jag föreställde mig köksträdgården för tio år sedan när allting fortfarande var på planeringsstadiet. Då var jag förnuftig och tänkte mig en yta som jag lätt skulle kunna rå över och hålla sådär fin och presentabel. Gör klart en sak innan du börjar med nästa. Gör om och gör rätt.

Nu är jag så glad att det blev tvärtom. Den stora ytan rymmer en stor mängd projekt som ständigt är i rörelse. Jag gör lite här och jag gör lite där. När jag tröttnar gör jag nåt annat. Lämnar för nu och går vidare. Har planer. Har kul. Ganska få måsten som drar ner upplevelsen av att ha en egen trädgård.

Förstås är jag strukturerad med vissa delar. Som täckodlingen. Den är ju navet i hela köksträdgården och förenklar arbetet så väldigt mycket att jag är mån om att hålla den levande. Särskilt nu under hösten är det viktigt, som förberedelse inför nästa vår och sommar som kommer att bli mycket intensiv på flera plan.

En och annan skulle säga att det är en jävla röra här. Och det är det ju, på sina håll. Baksidan är ett enda kaos med alla odlingstråg och säckar som står staplade invid hönshuset, barnens byggprojekt, högen som ska till tippen och den förbenade sandhögen som skulle lassats i den tomma sandlådan för länge sen. Det finns lite hundbajs som inte plockats upp och rätt många grejer som liksom blivit kvar där de landade.

Men vet du vari det perfekta ligger?

Att jag varje dag kan ta en tur genom det här och se mina ungar skratta och leka. De äger den här platsen. Och jag skrattar och leker jag med. Varje dag. Vi fikar tillsammans under askarna. Krattar löv och går promenader. Säger till varandra att vi har det fint och att vi bor på en fin plats. Jag har tid för dem. Och jag har också valt att ha tid till sånt jag tycker är roligt – att odla grönsaker. Vi har ganska lite pengar. Men vi har tid och är glada och tacksamma för att vi också har varandra och vår plats på jorden.

Allt det andra, ordningen, pluttinuttet, det presentabla och kanske också rogivande i det finns det tid för sen. Det är möjligt att åtgärda och göra annorlunda. Men tiden med mina barn och möjligheten att ge dem sällskap av en glad och stark mamma kommer aldrig igen. Det händer nu.

Det var bara det.

När är din trädgård perfekt?
/Sara Bäckmo