För tjugo år sedan besökte jag en homeopat i hopp om att få hjälp med en sak. Just den aktuella saken gick åt pipan men jag bär med mig något annat från det mötet som är väldigt värdefullt: Jag är en person som älskar att vara aktiv! Det är ingen idé att blunda för det eller låtsas som om jag trivs med nåt annat. Det som i andras ögon är lite too much är vad jag behöver för att känna mig som Sara fullt ut och det bejakar jag. Om jag skalar bort den delen av mig själv, till exempel genom att lyssna på goda råd om att sådär i största allmänhet ta det lugnt, mår jag kass och har rent av tråkigt. Nyckeln är i stället att fortsätta göra saker, men samtidigt väva in moment där jag får den vila och stillhet jag behöver.

Trädgård bästa sysslan
Gissa om trädgårdsarbetet är perfekt i det avseendet?!? Här får jag vara en slitvarg emellanåt men också ordna enklare och mer monotona saker medan kroppen i övrigt vilar, liksom tankarna. Att så. Att sortera fröpåsar. Fylla krukor med jord. Jag bara älskar alla moment med trädgårdsarbetet.

Min sämsta gren är alltså att ta det lugnt. Eftersom jag varit gravid mitt i vårsäsongen en gång tidigare (2012 när vi väntade tredje barnet) vet jag att det utan pardon kommer en punkt när det är stopp för allt det härliga slitet. Ett av våra barn har fötts i vecka 33 och jag gör gärna allt jag kan för att undvika det i år, särskilt som neonatalavdelningen här i Växjö har intagningsstopp sedan flera månader tillbaka och en alldeles för tidig födsel skulle innebära extra praktiska bekymmer, kanske med resor till annat sjukhus, utöver alla fysiska och känslomässiga påfrestningar.

Igår kom de första kraftiga förvärkarna. Så nu ska jag ta det lugnt.

Köksträdgården klarar sig själv
Det krävs planering för att ta det lugnt. Idag ska jag förhoppningsvis ha skarvat ihop alla vattenslangar som barn och hundar decimerat för att inte behöva smyga ut vattenkannor till tunnelväxthuset. Yngsta barnet ska ha övat sig på att klättra i och ur bilen själv. Två trädgårdsstolar ska ha burits fram (ja, inte av mig alltså...) till önskade platser där jag vill dricka te och drömma om trädgården. Och mina redskap ska ställas på samlad plats och helst inte användas på några veckor.

Egentligen är allting förberett för det här och det är jag så glad över. Tunnelväxthuset är fullsmockat med tidiga grönsaker som gror i bäddarna. Barnen provsmakar och jag sår nytt. De frilandsytor som behöver sås under våren är krattade och fina och redo för både vintermorot, svartrot och sommarblommor. Perennlandens vissnade växtdelar har med avsikt lämnats kvar för att klippas ner en solig eftermiddag barnen vill motionera sina sekatörer och grensaxar. Och potatisen ligger att rotas för att enkelt pillas ner i de täckodlade bäddarna vart det lider. I princip kan allt annat vänta. Om jag kan vänta.

Längtan och väntan
I övrigt är det fantastiskt att vänta barn. Igen. Jag är så tacksam över att få vara med om det här och ha möjlighet att göra verklighet av vår dröm och längtan om en stor och underbar familj. Det är en mycket livlig bebis jag bär på som under nästan all min vakna tid buffar och knuffar och stretar och killas, till syskonens stora glädje. Deras glädje och längtan och omtanke är så stor att jag får hjärtsnörp. Och jag förundras varje dag över hur makalös min kropp är som för fjärde gången anpassar sig och växer fram ett barn. Varje människa är liksom ett mirakel. Det ska bli underbart att få välkomna en liten till till vår värld!
/Sara Bäckmo