20. november 2016

Jag måste skriva om hönorna!

Jädra höns. Fina höns. Goda höns. Döda höns. En bra djurägare reder upp situationer och tar ansvar när nåt går snett. Inte roligt jämt.

Uh, det här har jag skjutit upp alldeles för länge. Vid veckans föreläsningar i Göteborg kom frågan på tal och nu måste jag säga nåt om det här. Har försökt flera gånger tidigare men faktiskt raderat både inlägg och YouTube-klipp, det har inte blivit bra.

Så, kort och rått: Jag har slaktat alla mina höns!

 

Rimmade illa med illamående
Förra hösten var jag gravid och i vanlig ordning fruktansvärt illamående. Vid alla graviditeter har jag blivit så kass att jag varit nära att bli inlagd eftersom ingenting stannar kvar i kroppen, utom bebisen förstås. Samtidigt började hönsen drabbas av benkvalster/kalkben. Sånt kräver engagerad hönsägare som kan dutta och greja med alla drabbade fötter. Doppa dem i olja, smörja in, massera och sköta om. Städa hönshus noga, hålla koll och dubbelkoll. Gick inge vidare.

Under vintern gick det bättre, men då fick hönsen några slags löss. De kröp över till alla som hanterade dem, varpå ungarna fick gos-förbud. Loa föddes och där mellan amningarna var det plötsligt jättesvårt att hålla på att pilla med höns. Jag kunde inte ens hitta tid att slakta av de tuppar som skulle ätas.

I klippet nedan visar Otto sin fina lilla höna Minis och hennes konster. Hon trillade dessvärre av pinn senare samma sommar.

 

 

Klokt beslut
Jag kände mig som en usel djurägare. Fy katten. Jag har ju tyckt så mycket om att ha höns! Ägg, gödsel, kött och fina djur att titta på. Men med bebis i familjen och bara en vuxen som gillar att hänga med höns blev det för mycket. Jag bestämde mig för att ta väck alla och börja på ny kula vid annat tillfälle.

Men då kom förstås frågan: Var gör jag av tjugo slaktade höns? Höns som jag fött upp och matat och sett fram emot att förr eller senare äta upp. Fan! Det kändes inte bara som ett misslyckande att inte fixa att ta hand om djuren levande. Plötsligt var det som om en förmögenhet rent matmässigt rann mig ur händerna.

 

En flock hönor sandbadar.

Vår lilla flock bestod av raserna kochin, skånsk blommehöns och dvärgkochin.

 

Ammande mamma och slakt
Eftersom djuren var angripna ringde jag till återvinningscentralen och dealade till mig att jag skulle få lämna dem där för att brännas. Men då skulle ju alla djur vara tvugna att slaktas samtidigt. Det skulle jag aldrig fixa. Några per kväll under en veckas tid var mitt mål, mellan amningarna, typ under barnprogrammet.

Det var hemskt att ta väck alla. Jag har inget problem med att slakta höns egentligen. I samma stund som huvudet är väck är kroppen mat. Nån slags instinkt kanske. Men nu slaktades alla på löpande band i höstkvällningen under några dagar, helt utan att komma till användning. Dessbättre lyckades jag tajma de sista fåglarna med att min vän Åsa var hemma och kunde ta hand om dem. Hon messade samma kväll hon flått och tagit ur dem och berömde mig för det fina köttet. Fint att det kom till användning men samtidigt surt att inte kunna njuta av det själv.

 

Ett barn matar en stor tupp.

Att se barnen tillsammans med hönsen har varit härligt. När de suttit bort några minuter och matat hönsen är de alltid på bra humör.

 

Nya höns, men när?
Nu står hönshuset tomt. Det mest känslosamma var nog inte att ta bort alla djur. Det var några dagar innan slaktveckan. Då gick lilla Loa och jag ut för att mata hönsen. Jag kastade in en hink köksrester och hönsen kom springandes. Och Loa verkade för första gången se fjäderbollarna framför. Och skrattade. Det kändes trist att han inte ska ha hönsen omkring sig nu.

Å andra sidan, jag är en optimist. Nya höns kommer absolut på plats så småningom. Det blir höns utan fjädrar på benen, mindre benägna att drabbas av kvalster. Det är mysigt med höns, men just nu när det är så mycket med familjen så har det varit svårt att hantera allt extra som kommer. Höna som dör, höna som rymmer, höna som slagits, höna som är sjuk, höna som blivit skadad av duvhök och tusen andra saker. De är lätta att sköta - men det händer grejer hela tiden med dem!

Ja. Så var det med hönsepönsen. Nu har jag alltså en något ofrivillig hönspaus. Tipsa mig gärna om bra och tyngre ras, utan fjädrar på benen, till nästa hönsäventyr. Jag siktar på nästa sommar - Philip tycker det är lagom om fyra år.

By the way. Höns hamnar på delad förstaplats när det kommer till ämnen som provocerar på min blogg. Den listan kan jag skriva mer om en annan dag om det är någon som är nyfiken.
/Sara Bäckmo

27 svar till “Jag måste skriva om hönorna!”

  1. Merit skriver:

    Så är det ju när man har djur. Man måste ta ansvar gör de otrevliga bitarna också. Inte kul att slå ihjäl sjuka kycklingar eller slakta tuppar, men det är ju nödvändigt för att helheten ska bli bra! Man måste prioritera flocken framför det enskilda djuret. Kan man inte få ihop det är det bättre att djuren får ett snabbt slut än en dålig tillvaro. Lycka till med nästa vända! Vi har en trevlig flock Hedemorahöns som ger oss goda ägg.

  2. Jorunn B Dretvik skriver:

    Sara 🙂
    I dag fryser vannet i hønsehuset og det er få egg.
    Alt til sin tid.
    Ville bare tipse deg om Hedemorahøns - til neste gang ?
    De er den friskeste rasen jeg har sett. Ikke så store som dine, men fine. Og du kunne "reklamert" for svenske høns med en fin historie, blant annet som bryllupsgaver.
    Ha en fin søndag ☺

  3. Lanclin-Linnea skriver:

    Tufft beslut att ta och modigt att skriva om Sara. Det är ju verkligen inte alltid mysigt, härligt och peppigt att vara varken trädgårds- eller djurägare, så ser verkligheten ut. Jag följer med spänning när nästa lilla flock kommer och hoppas att det går bättre med dem 🙂

  4. Eva Lyckbäcker skriver:

    Så duktig du är som ser begränsningar. Tycker ofta du gör allt utan stopp!!!! Tycker du ska ha lomanhöns nästa gång. Vi köpte tio st och dom värper stora bruna ägg varje dag även nu nör det är mörkare. Är så tacksam att vi valde bruna höns för äggen är fantastiska. Beundrar er familj. Kram

  5. Helena skriver:

    Tipsar om Rhode Island Red, stora härliga ägg, nyfikna och roliga hörnor. Bra köttras också.

  6. Birgitta Lindvall skriver:

    Känner igen det där.

  7. Birgitta Lindvall skriver:

    Känner igen det där. Vi hade 6 helt vanliga högvärpande bruna hönor och 1 tupp för rätt många år sen. De fick såna löss du beskriver, inte kul?. Det blev slakt här med. Dessutom var tuppen skitilsken, gick inte att gå i närheten.
    Men nån gång så kanske det blir hönor på gården igen.

  8. Inge Evaldsson skriver:

    Jag har Åsbohöns dom har kala ben, ändå har tuppen fått kalkben. Det har i och för sig varit lättbehandlat, jag har sprayat på benan med rapsolja. Jag har som tur är inte haft några problem med ohyra. Kanske har det betydelse att jag använder sand som strö.

  9. Lotta skriver:

    Tipsar om Plymouth Rock till när ni är redo för höns igen. Ger rätt snabbt stor slaktkropp och är väldigt lugna, sociala och trevliga. Mycket snällare mot varandra än andra höns raser jag haft.
    Lycka till oavsett rasval

  10. Jennie skriver:

    Inte provocerande alls. Att ha djur är att tvingas ta itu med både liv och död.
    Själv har jag bara några hönor på sommaren och lämnar dem till min mamma på vintern.
    Vi höll på att bli tokiga på både kvalster och loppor i somras. Kändes skönt att få en paus där med.
    Man måste inte ha allt/göra allt/lyckas med allt hela tiden 🙂

  11. Karolina skriver:

    Köp nakenhalsar av Johan Widing på bokeslundsgården. Växer som tusan och är lugna och trevliga och extremt fulsöta! ??

  12. Johanna skriver:

    Jag kan tipsa om kiselgur mot lössen. Det funkade jättebra hos oss. Jag behandlade inte ens hönsen utan strödde bara på gödselskivan, i bottnen på redena och i sittpinnarnas konsoler och alla springor jag kom åt. Innan hade jag storstädat och kalkmålat hönshuset men det som gjorde susen var nog kiselguren.

  13. Kerstin Olofsson skriver:

    Hör med Kajsa på Mikrojord om EM för hönsen.

  14. Lina skriver:

    Rhode Island Red är en trevlig ras som värper många ljusbruna ägg, bra slaktkroppar också. Bresse ska ha mycket fint kött och även värpa riktigt bra, vita ägg. Kolla på Kulturhönsföreningen som bara arbetar med produktiva raser, där kan du säkert hitta något som passar. Lycka till! Förresten, den röda blomman du har på din logga, vilken sort är det? Den är så fin.

  15. Monica skriver:

    Kalkben, fått tips från riktiga hönsnördar att köpa medel mot flatlöss på apoteket. Räcker med en insmörjning o de är borta. Ingen torrborstning o vaselin med tjära i. Får mina det igen, kommer jag att prova. Ber sambon handla medlet isf?.
    Hönsraser, mina absolut bästa kombiraser är vit Bresse, börjar lägga ägg vid 4 mån, Australorp är himla snygga o lägger bra med ägg o stor ras för slakt, men de slår inte mina vita bresse, förutom att de är mycket snyggare.

  16. Laszlo skriver:

    Det är nog lättare med växter än höns! Men ge inte upp, prova med kalkon, gäss, ankor och struts!

  17. Veronica skriver:

    Blir nyfiken, vilket ämne delar förstaplatsen med höns?

  18. Emma skriver:

    Jag är nöjd med mina Sussexar.
    Och var sak har sin tid. Höns kan du skaffa när det passar.

  19. Madelene skriver:

    Älskar alla goda tips om djur- och spädbarnsvård som kommer som ett brev på posten, ombedda eller ej. Vi hade kalkben och provade ihärdigt ta mig sjutton varenda förslagen kur på nätet och av olika veterinärer. Slakt var det enda som funka.

    Nu har vi börjat om med nya höns, slakt direkt om de blir angripna igen - för deras skull, kalkben är som rabies.

    Blandraser och wyandotter har vi nu, båda rekommenderas varmt!

  20. Ia skriver:

    Att du ens ska behöva känna oro att skriva om detta, bedrövligt. Har haft 25 olika raser och de absolut trevligaste vi haft är Hedemora. För slakt australorpington eller vanlig orpington.

  21. Emma skriver:

    Hej! Jag har DV kochin, leghorn och orpington. Har i skrivande stund kalkben på de som har kala ben (2 av leghornen). De har varken med fjädrar eller strö att göra, dom kan få kvalster oavsett och vissa är mer benägna (man bör ej avla på dessa) Bada, doppa i olja, borsta, sanera osv är "onödigt", så ett tips om du drabbas fler ggr är att smörja med tetunex. Finns på Apoteket och är en kräm mot löss, skabb etc. Smörj en gång per vecka tills de är borta. Mina är nästan helt fri nu bara på en gångs smörjning. Orpington är en mkt stor, trevlig ras.

  22. Astrid skriver:

    Sjukt kul att det provocerar!

    Tack för inlägg! Är jäkligt hönssugen själv men behöver annat än framgångssagorna som motvikt innan beslutt as.

  23. MariaMonika skriver:

    Bra jobbat! Det är såklart svårt, men lärorikt med djurhållning. Förr, innan maten låg fint packad i plast så var detta en självklar del av livet. De som blir provocerade låter sig provoceras. Snick-snack, bara att skita i. Jag växte upp med djur och odling delar av året och älskar allt med det. Stockholmsbo med koloniträdgård numer! 🙂 Lycka till med allt, hittar massor med "godsaker" att inspireras av i din blogg. Allt gott!

  24. Kitty skriver:

    Jobbigt när det inte blir som man vill, när inte tiden räcker till, eller orken... Men det är att tänka framåt, koncentrera sig på familjen och det som står högst på prioriteringslistan!

    Jättefin vlogg annars om din tid i Finland! Det var så fantastiskt att träffa dig!
    Det är faktiskt ganska många veckor tidigare jag kan skörda, tack vare dina tips. Brukar börja så i maj-juni och nu skördar jag i maj-juni samtidigt som jag sår in mer, speciellt det som behöver varmare jord eller som kan direktsås i två omgångar! Har aldrig haft såhär lång skördesäsong innan!
    /Kitty

  25. Yvonne Glenning skriver:

    Vi har också haft en jobbig hönshöst. Vijhar bott här- och haft höns i 16 år och så händer detta: först en grävling som tog sig in i hönsgården och åt upp hönsens mat varje natt i en månad.( fyllde igen hans olika vägarmen det hjälpte inte9 Till slut fick vi fånga honom i en bur .Knapptvar han borta förrän en mård tog sig in i hönshuset och mördade två hönor.Han mötte också sittöde i en bur.. Jag tänker fortsätta med
    höns trots allt. De är ett slags alibi för att envisas med att bo på landet.

  26. Ida Harrysson skriver:

    Sånt är livet Sara, svåra beslut för djurägaren men det är bara att ta dem.
    Jag har dvärg Wyandotte, en underbar ras som ger bra med ägg hela året, ca. 800-1000 g i slaktvikt och en ögonfröjd i trädgården. Och det bästa av allt - inga fjädrar på benen!
    Hör av dig om du är intresserad om 1-4 år hehehe
    Kram Ida H

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *