Uh, det här har jag skjutit upp alldeles för länge. Vid veckans föreläsningar i Göteborg kom frågan på tal och nu måste jag säga nåt om det här. Har försökt flera gånger tidigare men faktiskt raderat både inlägg och YouTube-klipp, det har inte blivit bra.

Så, kort och rått: Jag har slaktat alla mina höns!

Rimmade illa med illamående
Förra hösten var jag gravid och i vanlig ordning fruktansvärt illamående. Vid alla graviditeter har jag blivit så kass att jag varit nära att bli inlagd eftersom ingenting stannar kvar i kroppen, utom bebisen förstås. Samtidigt började hönsen drabbas av benkvalster/kalkben. Sånt kräver engagerad hönsägare som kan dutta och greja med alla drabbade fötter. Doppa dem i olja, smörja in, massera och sköta om. Städa hönshus noga, hålla koll och dubbelkoll. Gick inge vidare.

Under vintern gick det bättre, men då fick hönsen några slags löss. De kröp över till alla som hanterade dem, varpå ungarna fick gos-förbud. Loa föddes och där mellan amningarna var det plötsligt jättesvårt att hålla på att pilla med höns. Jag kunde inte ens hitta tid att slakta av de tuppar som skulle ätas.

I klippet nedan visar Otto sin fina lilla höna Minis och hennes konster. Hon trillade dessvärre av pinn senare samma sommar.

Klokt beslut
Jag kände mig som en usel djurägare. Fy katten. Jag har ju tyckt så mycket om att ha höns! Ägg, gödsel, kött och fina djur att titta på. Men med bebis i familjen och bara en vuxen som gillar att hänga med höns blev det för mycket. Jag bestämde mig för att ta väck alla och börja på ny kula vid annat tillfälle.

Men då kom förstås frågan: Var gör jag av tjugo slaktade höns? Höns som jag fött upp och matat och sett fram emot att förr eller senare äta upp. Fan! Det kändes inte bara som ett misslyckande att inte fixa att ta hand om djuren levande. Plötsligt var det som om en förmögenhet rent matmässigt rann mig ur händerna.

Vår lilla flock bestod av raserna kochin, skånsk blommehöns och dvärgkochin.

Ammande mamma och slakt
Eftersom djuren var angripna ringde jag till återvinningscentralen och dealade till mig att jag skulle få lämna dem där för att brännas. Men då skulle ju alla djur vara tvugna att slaktas samtidigt. Det skulle jag aldrig fixa. Några per kväll under en veckas tid var mitt mål, mellan amningarna, typ under barnprogrammet.

Det var hemskt att ta väck alla. Jag har inget problem med att slakta höns egentligen. I samma stund som huvudet är väck är kroppen mat. Nån slags instinkt kanske. Men nu slaktades alla på löpande band i höstkvällningen under några dagar, helt utan att komma till användning. Dessbättre lyckades jag tajma de sista fåglarna med att min vän Åsa var hemma och kunde ta hand om dem. Hon messade samma kväll hon flått och tagit ur dem och berömde mig för det fina köttet. Fint att det kom till användning men samtidigt surt att inte kunna njuta av det själv.

Att se barnen tillsammans med hönsen har varit härligt. När de suttit bort några minuter och matat hönsen är de alltid på bra humör.

Nya höns, men när?
Nu står hönshuset tomt. Det mest känslosamma var nog inte att ta bort alla djur. Det var några dagar innan slaktveckan. Då gick lilla Loa och jag ut för att mata hönsen. Jag kastade in en hink köksrester och hönsen kom springandes. Och Loa verkade för första gången se fjäderbollarna framför. Och skrattade. Det kändes trist att han inte ska ha hönsen omkring sig nu.

Å andra sidan, jag är en optimist. Nya höns kommer absolut på plats så småningom. Det blir höns utan fjädrar på benen, mindre benägna att drabbas av kvalster. Det är mysigt med höns, men just nu när det är så mycket med familjen så har det varit svårt att hantera allt extra som kommer. Höna som dör, höna som rymmer, höna som slagits, höna som är sjuk, höna som blivit skadad av duvhök och tusen andra saker. De är lätta att sköta - men det händer grejer hela tiden med dem!

Ja. Så var det med hönsepönsen. Nu har jag alltså en något ofrivillig hönspaus. Tipsa mig gärna om bra och tyngre ras, utan fjädrar på benen, till nästa hönsäventyr. Jag siktar på nästa sommar - Philip tycker det är lagom om fyra år.

By the way. Höns hamnar på delad förstaplats när det kommer till ämnen som provocerar på min blogg. Den listan kan jag skriva mer om en annan dag om det är någon som är nyfiken.
/Sara Bäckmo