Han flyttar - En omtumlande helg

Min favorit-dahlia 'Waltzing Mathilda' blommar så fint nu och ska pryda en blombukett idag.

Så har turen också kommit till den här familjen. I dubbel bemärkelse. Ett barn lämnar boet. Eller, börjar i alla fall en utflygning. Det är så konstigt så jag har inte riktigt kunnat ta in det än. Att någon jag levt med så tätt och så nära och som kommer ur mig och är ett av mina allt inte längre ska ha sitt hem som livets trygga mitt. Ska skapa en ny trygg mitt. Eller kanske snarare en mitt till. Och ett helt eget hem.

Vår sommar har varit full av stora förändringar. Jag tror det är första sommaren som det på allvar märks att vi är en familj där tre av fyra barn är tonåringar. Det genomsyrar allt, som var annorlunda när barnen var mycket mindre. Jag har nog inte riktigt hängt med här, min vardag är fortfarande bestämd av mindre barn tror jag och det kommer ikapp bit för bit att det är annorlunda nu. Sommarjobb hos andra än föräldrarna. Flickvänner. Resor utan familj. Vara borta hela dagar på kul saker. Fixa maten själv. Komma och gå lite som man vill. Börja på gymnasiet.

Mitt äldsta barn får alltså nycklarna till ett eget boende idag. Han är sexton år. Omständigheter har gjort att vi kan ge honom (och förhoppningsvis de andra barnen sedan) ett bra och tryggt första boende. Det finns inga anledningar att låta bli. Han är världens bästa sextonåring och har på ett sätt tränat sig hela livet för det här. Så himla klok och kapabel, självständig och företagsam. Och längtar såklart järnet till att dagen ska nå den punkt när föräldrarna säger hej då och åker hem till sitt. Att bo i stan - jag vet själv hur det hägrar när man är uppvuxen på landet.

Både Philip och jag flyttade hemifrån när vi var sexton och jag har alltid hoppats att vi ska ha möjlighet att ge våra barn samma möjligheter.

Jag är uppvuxen på Styrsö i Göteborgs södra skärgård och gick på skola på samma ö upp till nian. För att gå på gymnasiet behöver ungdomar åka till stan, vilket var (är) ett smärre projekt. Båten gick vid halv sju på morgonen, därefter var det buss och spårvagn för att komma till skolan lagom till åtta. En sen skoldag klaffade trafiken sällan och man var hemma långt efter att familjen ätit kvällsmat. Det blev inte mycket tid till annat.

Särskilt min mamma var fantastisk i att skola in mig och mina syskon i att flytta hemifrån. Lagom till att det var min tur hade hon möjlighet att köpa en lägenhet och när jag började gymnasiet tillbringade vi en höst med att gå på visningar runt hela Majorna i Göteborg. Det var liksom inga färdiga och tjusiga lägenheter vi kikade på. Alla hade smärre renoveringsbehov och min mamma var så förtjust när vi såg den ena skruttiga lägenheten efter den andra. Hon har så lätt att se framför sig hur "saker blir när det är klart". Det är väl där min egen snarlika förmåga tränades, kan jag gissa.

Det blev en obeboelig tvåa i en fastighet med två våningar i Högsbo, alldeles granne med Slottskogen. Med väntande stambyte och behov av att tapetsera och måla hela lägenheten, samt kök. Min mamma och jag renoverade allt själva, utom badrummet då som bostadsrättsföreningen ordnade. Det var meningen att min syster och jag skulle dela boende, men vi kunde helt enkelt inte hålla sams så planerna fick ändras. För min mamma var det viktigt att området var det bästa, att det var tryggt, att grannarna var bra, att det var nära spårvagnarna och i rätt del av stan - nära Saltholmen så att vi kunde åka hem enkelt och så att hon kunde åka till mig ofta.

Att flytta gjordes lite pö om pö. Jag sov några nätter i stan. Sov några nätter hemma. Asade med mig lite prylar nu och då. Bodde in mig. Blev bekväm. Lärde mig hur saker funkar. Betala räkningar och sånt. Planera mat. Ta ansvar. Se till att tiden räcker för det som ska hinnas. Allt praktiskt. Som jag minns det var det aldrig något som gick åt pipan.

Jag levde på köpebröd i två veckor. Sen köpte jag en blå plastbytta och började baka bröd själv. Och laga mat. Jättegod mat! På den tiden spelade jag gitarr och sjöng jämt. Jag spelade i Nordstan och på Avenyn när vädret tillät och fick massor av fickpengar. Min rutin var sedan att köpa en lyxig ost i en ostaffär vid Stigbergstorget - varje vecka. En lagrad kumminost, eller Havarti. Jag jobbade extra och passade barn. Kunde köpa saker jag själv ville. Symaskiner. Tyg. Jag spelade gitarr och sydde. Jämt.

Det var underbart att rå sin egen tid. Jag kände mig aldrig ensam.

Mitt rum hemma på ön försvann ganska fort. Det behövdes till annat. Plötsligt en dag var det inte kvar. Familjen hade börjat bestämma över det och jag fick sova där det fanns plats. Det var himla konstigt.

Jag har aldrig behövt flytta tillbaka hem till mina föräldrar, sådär som man hör att det kan vara för andra. Nu som vuxen tänker jag att mina föräldrar gjorde ett väldigt bra jobb där, att uppfostra självständiga barn (fyra, som alla gjort samma tur bort från ön) som tidigt flyttade.

Och nu hoppas jag att mitt äldsta barn ska få uppleva samma häftiga grej. Att bli sin egen och skapa sitt eget liv.

Men ärligt, fy fan vad jobbigt det är också!!! Så ledset det känns att en i familjen inte längre ska vara hemma varje dag. Nääeee alltså!

Ska man koppla det här kort till något som har med trädgård att göra, så finner jag faktiskt en tröst i att fundera på vad mitt barn ska äta. Ha ha ha! Jag har tänkt massor på vilka grönsaker han uppskattar och vad jag kan ge honom. Sylt? Syrade gurkor? Potatis? Vilken mammagrej att hålla på med.

Idag ska min man och sonen fixa lyan beboelig och sedan är det min tur att shoppa förnödenheter och lite praktiska saker med honom. Och så har jag fått i uppdrag att ordna en jättestor bukett blommor. För premiärdagen i egen lägenhet ska firas med middag för ett hjärta som fyller år. Bästa sättet att fira såklart. Men vi föräldrar får snällt köra hem till landet.
/Sara Bäckmo