Trädgårdsskräp under förvandling i en av köksträdgårdens odlingslådor.

Av jord är mycket kommen och jag är förjordad. Mitt i odlingssäsongen hinner jag inte tänka så mycket på just jorden, den bara är. Jag skänker den små tankar och är glad att jag matat den så väl, men det är först nu när takten är lite lugnare som jag kan sitta ner en stund bara med jorden för ögonen.

Jag odlar i första hand för att äta. I andra hand odlar jag för att ta hand om jorden. Det är något av det viktigaste att ha med mig tycker jag, vetskapen om att det bästa jag kan göra för jorden är att odla den. Jag tillför näring och struktur och i gengäld kan jag låna en del av energin som finns där för att försörja min familj. Vi går hand i hand och tar hand om varandra.

Under odlingssäsongen gräver jag inte i min jord. Jag täcker. I höst har jag grävt en hel del diken av olika slag, dels för kompost och sen ett jättehål inför bygget av vinterns varmbänk. Då har jag kunnat se hur täckodlingen påverkat jorden. Översta centimetrarna av jordlagret, alldeles under täcket av gräsklipp, grönsaksskräp och löv, är ett kolsvart, fuktigt och myllrande lager av levande jord. Och för varje säsong blir det lagret lite tjockare. Magiskt.

Min man är en filosofisk karaktär som ägnar mindre tid åt odlande av grönsaker (läs ingen) och mer tid åt att grunna över existentiella spörsmål. Vi har haft många samtal om vad jord egentligen är. Fortfarande har vi inte kommit fram till något. Ett myller av liv är det närmaste vi kommer någon beskrivning.

Och nu har det där livet utökats ännu lite mer. För sex veckor sedan började jag kompostera med Bokashi. Ett test. Kökskomposten varvas med ett slags strö preparerat med mikroorganismer och får sedan jäsa inomhus i sin lufttäta hink i tre veckor. Därefter grävs komposten, som ser likadan ut som när jag la det i hinken, ner i jorden och enligt instruktionerna blir det sedan jord på några veckor. Mikroberna har under jäsningen förberett matresterna på nåt sätt som underlättar nedbrytningen när det väl hamnar i jorden. Under processen sprider sig mikroorganismerna också till kringliggande jord och förbättrar den med.

Det låter nästan för bra för att vara sant. När det nu gått fyra veckor sedan jag grävde ner mina första hinkar gick jag ut med min spade och grävde i rännan där komposten hamnat. Inte en matrest kvar! Bara lite tidningspapper. Som trolleri! Jag som är van vid att kökskomposten tar i alla fall ett och ett halvt år på sig att bli användbar jord är rätt förvånad.

Så nu är jag ännu mer peppad att mata min jord med diverse godsaker, för att till våren kunna hämta ut den grönsakslyx vi redan börjar längta efter. Gör det du med!