I filmen Stekta gröna tomater finns en scen där den aningen korpulenta Evelyn blir snuvad på parkeringsplatsen av några stöddiga tjejer, som säger nåt i stil med att de är yngre och snabbare som förklaring till deras fräckhet. Evelyn lackar ur, trampar gasen i botten och kör upprepade gånger fronten in i bakänden på de förvånade tjejernas bil, samtidigt som hon tjuter "Towandaaaaaaa". Sen låter hon tjejerna veta att hon är både äldre och mer välförsäkrad innan hon kör därifrån. Jag älskar den scenen!

Jag har inte behövt jämföra varken ålder eller försäkringar med någon på senaste, men ibland känner jag att jag har lite extra Towanda, i avseende kraft och jävlar-anamma. Och det är så härligt! Idag gav jag fanken i busvädret och ilade ut i dubbla regnkläder och två par extrahandskar i fickorna. Och jobbade. Svettades. Fnittrade sådär lite för högt för mig själv och tänkte halvhögt att jag ännu en gång fått känna att de bästa trädgårdsdagarna inte alls är de finaste. Det kan också vara de lerigaste, med världens blötaste långhåriga hund som sällskap. Towanda!!!

Efter några dagar själv med barnen behövdes ett litet vattenhål. Du känner säkert igen det. Pusta ut. Få tänka en tanke från början till slut. Och jag passade på medan barnen klätt sig i pepparkaksdräkter och röjde runt i lekrummet på ett sånt där sätt som jag antingen gör något åt eller låtsas att inte se. Jag satte på mig skygglapparna och knallade ut.

Så här ser jag ut när jag bökar omkring i hällregnet och känner mig stark och underbar. Lite oskarpt, men Viggo 5 år, tycker att han lyckades väldigt bra med bilden och att jag är en fin mamma.

Fördelen med att ha köksträdgården nära huset är att jag kan kika in genom fönstren när jag trädgårdar mig och se så att alla har det bra.

Egentligen är det ju märkligt att vi inte delar mer av de här trädgårdsdagarna. Det är liksom bara resultatet vi ser röken av. Men tänk vad mycket glädje det ligger i de här stunderna. Slitet och släpet och de gutturala ljuden för att klara det där lilla extra. Och den stora nöjdheten när en får pusta ut i köket i bara underkläderna medan ungarna förvånat tittar ut ur lekrummet en efter en och storögt frågar "Vad har du gjort?".

Ett fint trädgårdsminne är när min mamma delade en erfarenhet från sin tid som odlande småbarnsförälder. Hon berättade att hon tyckt så mycket om att trädgården var som en liten frizon. Där fanns inga krav på att hon behövde argumentera, diskutera eller fråga någon om lov för att få göra si eller så. Det var liksom hennes plats. Att arbeta där gav ro och kraft. Och precis så känner jag med, oavsett om barnen är med eller inte. Lite extra fylld av energi igår förstås efter en hel timme ute alldeles själv. Massor med påbörjade tankar om konkreta saker jag vill göra i trädgården. En mental plan för kommande dagarna. Drömmar och fokus sida vid sida. Så härligt.

Så vad gjorde jag? Rensade ut allt sönderfruset i det tunnelväxthus som inte ska vinterodlas och fyllde sedan upp en prydlig djupbädd. Ska berätta mer om den bädden snart. Sen gick jag in och blåste hunden torr och efter det kissade han på golvet. Sen var det full rulle igen och en jättehärlig advent med underbara barn och en mamma i sitt esse. Påklädd.
/Sara Bäckmo