Disig morgon i september
Lycka är att ha gott om smörgåsgrönsaker att skörda alldeles utanför dörren. Jag måste helt enkelt gå ut en runda innan frukost. Det är så vackert!
Det är mycket om trädgård som fokuserar på sommaren. Men jag älskar hösten. Det är nåt med ljuset vid den här tiden som gör att trädgården är så fin. Det finns en skärpa i ljuset sommartid som kan vara svår att hantera. Det blir så plottrigt och slätt på något vis. Nu är nyanserna många och växterna ser otroliga ut oavsett vilken tid på dygnet det är.
Mycket av det som finns i köksträdgården är uppvuxet nu. Det står sida vid sida med sånt som precis lockats ur jorden och ska ge skörd senare. Det är också fantastiskt. Fastän sommaren, som ju av de allra flesta ses som den viktigaste årstiden vad gäller trädgård, är på väg att lämna in så har annat bara precis sett början på sin säsong. För den som vill odla hela året finns massor att göra. Det är nu mitt nästa år börjar. I tanken. Och i trädgården.
Oavsett vilken årstid det är så älskar jag köksträdgården eftersom den är så föränderlig. Grönsakerna byter plats varje år, och ibland mitt i säsongen med. Utsikten från en plats är aldrig densamma. Nya blad frontar sparrisen och nya blommor syns med stenmuren som fond. En perennrabatt är mer ståtlig i sin ihärdighet på nåt sätt. Grönsakerna lever loppan.
Blommor förresten. Jag saknar dem. Ibland har jag känt mig sorgsen det här året för att köksträdgården varit så blomfattig (för dig som inte hängt med så länge så fick vi en bebis i april och trädgårdsarbetet har minst sagt varit begränsat...) Nu när de sent sådda rosenskärorna äntligen visar lite färg har jag så smått vågat hoppas på mer blommor nästa år. Det gör grönsakerna så mycket finare. Jag har skrivit en del om det i min bok om Skillnadens Trädgård (beställ gärna signerat ex här) - blommorna drar mig ut i trädgården.
Det finaste av allt under hösten är alla växter som dräller omkull. Jag kan inte kontrollera dem. En någotsånär lyckad plan kroknar och gör plats för nästa steg. Vinterodlingen. Vad ska det bli? Hur ska det blir? Det här året är kanske frågan NÄR det ska bli mest relevant att fråga sig. Tid växer liksom inte på träd just nu. Men med mitt motto "något litet varje dag" blir det ändå tillräckligt. Igår började jag rensa långa djupbädden och göra redo för en sen sådd av något. Det är fint när nytt håller gammalt i hand. Med växter precis som med människor.
/Sara Bäckmo
10. september 2016