Ett år med tunnelseende – januari
Välkommen till ett år i tunnelväxthuset! Här leker och experimenterar jag, gläds över att se vår mat växa fram och njuter av alla möjligheter som finns. Hoppas du vill följa med på resan.
Det är årets första dag och jag har letat mig ut i tunnelväxthuset för några minuter bara med mig själv. Egentligen borde jag vara inomhus. Vi har gäster. Men du vet hur det är, det står en skål med nåt gammalt skräp på diskbänken och jag tar på mig gummistövlarna och hojtar inåt vardagsrummet att jag bara ska gå ut med komposten. Komposten, förresten. Jag komposterar ju med bokashi! Ibland använder jag komposten som en förevändning att gå ut, jag erkänner, jag har egentligen inget särskilt att tömma. Jag lägger nåt litet i en binge utanför tunnelväxthuset eller i stora köksträdgårdens täckodling, så är det bra det.
Strax innan klockan tre på eftermiddagen en dag i januari. Inte många solstrålar når jorden och det ser verkligen kallt ut.
Tunneln står kvar efter några mer än lovligt blåsiga dagar och nätter. Takpannor har blåst ner från bostadshuset och det är ett under egentligen att de till synes bräckliga konstruktionerna av bågar och plast, mina tunnelväxthus, inte sitter i någon trädtopp i närheten. Jag är alltid nervös när det blåser och vissa mornar har jag bett barnen att titta ut genom fönstren för att se hur det förhåller sig. Det är läskigt vad-det-nu-är-som-väntar-där-ute. Men bara en enda gång har jag med ett kvävt skrik kastat mig ut i pyjamasen för att rädda det som räddas kan i ett söndertrasat tunnelväxthus och det var i november 2015. Stormen Gorm. Då kunde stora tunnelväxthuset ändå riktas upp och plasten ersättas snabbt.
