Tydligen har det varit ett bra år för rödbetor. En yrkesodlare jag mötte tidigt i höstas menade att den kyliga våren och försommaren gjort att betorna vuxit på ett sätt som gjort att de blivit stora men också väldigt fina. Inte träiga eller smaklösa utan mjälla och riktigt delikata, även om storleken i vissa fall är närmast grotesk.

Jag lämnade ett gäng plantor i den bädd som skördades för inläggning i somras och därifrån har vi ätit någon enstaka då och då. Nu tog jag upp de som var kvar och de är riktiga bjässar. Nu tar jag in dem och lagrar dem precis som jag gör med morötterna. Förra året hade vi fina rödbetor i mars-april, lagrade på det här sättet.

Jag är en storkonsument av inlagda rödbetor, men det måste vara inläggningen enligt min mammas recept. Jag gör många burkar varje år. Annars tycker vi om att använda dem i till exempel rotsakspytt, gryta, rödbetsbiffar, gratinerade med getost eller i en enkel rödbetssoppa. Ungarna är inte jätteförtjusta i smaken men jag brukar kunna lura i dem rödbeta ganska enkelt med hänvisning till de spännande toalettbesöket senare. Du vet, rött kiss...

Rödbetor är förresten utmärkta att förså, genom bredsådd eller i pluggbrätten, för att sätta ut på växtplatsen när det blivit dags. Och så är blasten förstås suverän att använda i sallader. Än så länge har jag inte lyckats odla för mycket rödbeta något år, det är alltid så att jag tycker att jag har lite för lite. Nästa år ska jag klämma i med ännu några fler rader.
/Sara Bäckmo