Av alla människor jag känner är det nog min mamma (kulturgeograf Ulla Herlitz) som reser mest och har gjort så i alla år. Mängder med föreläsningar och möten över hela landet. På insidan av dörren till övernattningslägenheten i Göteborg finns ett sinnrikt system av post it-lappar där hon skriver ner rutter. När hon lämnar lägenheten tar hon aktuell lapp och stoppar i fickan. Alla tider på plats, lätt åtkomligt - off she goes!

Mina rutter finns i telefonen. Men nu sitter jag ofrivilligt på ett hotellrum i Stockholm och glor på en helt felaktig tid. Jag har skrivit att färjan till Åland går klockan 10.00. Men den gick redan klockan 7.45. Tiden jag antecknat är den när färjan anländer Stockholm imorgon måndag. Varför då? Hjärnsläpp. Det finns inga fler turer med varken färja eller flyg till Åland idag.

Och nu är dagens föredrag i Mariehamn instället. Jag har bestämt mig för att inte förlora mig i alla jobbiga känslor som ett sånt här klanteri innebär men det är klart att jag för en stund känt mig helt förtvivlad och misslyckad och ringt till min man och lipat lite med. Allt den senaste veckan har ju kretsat kring den här resan, alltifrån att arbeta mig igenom tvätthögen, jag har jobbat järnet med att Loa ska klara sig utan nattamningen (och morgonens mess från pappa Philip visade mycket nöjd bebis och pappa som fått sova hela natten - hurra!), förberett det nya föredraget och inte minst har jag längtat efter att göra själva resan och starta vårens föreläsningstur.

Mänskligt men katastrofalt?
Min man sammanfattade det hela med att det är mänskligt att missa en färja, men att det också kan vara katastrofalt. Nu är det lyckligtvis ingen katastrof i antågande, bara en massa merarbete för arrangören Mariefreds Trädgårdsförening som måste boka av allt. Tack Ewa!

Nåväl. Ibland blir det inte som man tänkt sig. Av alla föredrag jag hållit senaste åren är det bara det här och ett till som behövt ställas in. Och då var det karlstadsborna som fick ett försenat föredrag när jag för första gången på flera år låg däckad i feber. Så jag har ändå varit ganska turlig tycker jag.

Nu försöker vi hitta en ny tid för Ålandsföredraget. Jag återkommer såklart när det är gjort.

Och dagen idag tillbringar jag med att pumpa mjölk (eftersom jag fortfarande ammar måste jag pumpa några gånger om dagen för att påminna kroppen om att fortsätta producera mjölk), läsa bok och jobba. Innan tåget går tillbaka till familjen på Bökebacken. Boken jag läser är en av böckerna min man Philip, som är parterapeut, rekommenderar till par som har det knivigt; 7 gyllene regler för en lycklig kärleksrelation, av John Gottman. Passar på att läsa själv för att... tja, göra allt jag kan för att vår relation ska vara så bra som möjligt.

Försenad Otto och ledsna barn
Även om min mamma som sagt har ett bra system, nu, för att inte missa tiden så har det inte alltid varit så. Det vår familj troligen minns allra bäst är den gången när hela familjen med fyra barn och två vuxna äntligen skulle åka från den lilla ön vi bodde på till stan och titta på Otto är en noshörning på bio. För oss ö-barn var det stort att åka till stan och ännu häftigare att gå på riktig bio. Men Ulla hade tittat fel i båtens turlista och hela familjen fick gå hem igen. Jag minns det som en fruktansvärd besvikelse. Och nu när jag är förälder själv kan jag bara föreställa mig hur mina föräldrar kände sig då. Med några veckors fördröjning fick vi så småningom se filmen om Otto och den var jättebra!

En dag som den här vore det fint att få veta att fler än jag råkat ut för det här med missade avgångstider. Hur har du klantat dig?
/Sara Bäckmo