Idag svarar jag på Fridas fråga, som handlar om hur jag odlar med barnen: "Jag har också en dotter som gärna är med och odlar på egen yta. Hon gillar att så och se det börja växa, men tappar intresset i "mellanperioden" för att sedan fullkomligt älska skördeperioden. Såklart!!!! Hur funkar det för er, tappar era barn intresset och hur hanterar du det i så fall Sara?"

Våra barn har passerat många olika stadier i sitt odlande. De första åren tyckte de det var mest spännande att vara tillsammans med mig när jag jobbade. De ville ha egna redskap och så men odlade inte på egen plätt utan ville vara med i det jag gjorde i vår gemensamma köksträdgård. Då jobbade vi mycket tillsammans. De fick olika uppgifter (som att lasta små stenar, gräva gropar till komposten, klippa ner stjälkar och skörda väl valda grönsaker) och satte stor prestige i att genomföra och sedan belöna sig själva med fika för gott utfört arbete på olika sätt. Vilket var väldigt gulligt.

För att jag skulle kunna jobba i trädgården med att odla vår mat behövde ju barnen också vara ute, eftersom de fortfarande var för små för att vara inomhus själva. Jag kunde jobba ganska fokuserat med EN arbetsuppgift i ungefär 40 minuter innan barnen tröttnat på att underhålla sig själva och varandra. Alltså var det lika viktigt att tänka på hur mitt eget arbete skulle struktureras för att hinna med det allra mest nödvändiga under tiden barnen var nöjda och glada.

Då hade barnen inte alls behov av en egen trädgård. Vi gjorde små öar insprängda i det stora som var mer deras än vår gemensamma, som alla bärplanteringar och "djungelkojor", men när vi pratade om saken ville de inte ha någon särskild yta som var just deras. Det lockade dem till att vara i trädgården. Eller, de såg det inte så mycket som en trädgård. Det var deras lekplats. Det var här de var, om de inte var i sandlådan.

Deras närvaro fick mig att se köksträdgården med nya ögon och omvärdera själva platsen. Det här var så mycket mer än bara en köksträdgård. Det blev ett slags vardagsrum. En lärosal. En plats för måltider och drömmar och upptäckter och jättemycket kärlek.

Det har varit särskilt viktigt för barnen att vara nära mig i trädgården då de varit små eller själv hemma utan syskon. Alba byggde en sovplats till sig själv medan jag planterade i tunneln.

Otto är en fena på att odla och fick fin skörd på sina bondbönor. Spana in kålen i förgrunden!

Nu ser det helt annorlunda ut. Vår äldsta son Otto är 8 år, Viggo 7 år, Alba 5 år och lillebror Loa är snart 1,5 år. De är oerhört självständiga utomhus och har inga problem med att slå ihjäl en eftermiddag alldeles för sig själva helt utan min inblandning, även om Loa behöver min närvaro mer än de andra. De använder hela trädgården som lekplats nu och som jag ser det är det på ett sätt också en yttring för "trädgårdsintresse", även om de inte just befinner sig i köksträdgården. De gräver till exempel upp stora stenar och fraktar på sina leksaksfordon, krattar löv och gör komposter, leker brandmän med vattenslangarna och skitar ner sig något kopiöst mellan varven.

Men. Nu har de också en egen köksträdgård. Otto är väldigt intresserad av att odla och hans intresse smittar av sig. Han är dessutom väldigt duktig, även om han oftast inte har tålamod att både inleda och slutföra ett projekt under överskådlig tid. Där behöver vi hjälpas åt.

Eget land att odla
Förra året fick varje barn, efter deras önskan, varsin egen pallkrage att odla i. Det var otroligt roligt att se variationen i vad de odlade. Otto odlade kål, morötter, sallat, spenat, persilja, ärter och lök. Han underhöll sin odling under hela säsongen och bad om nya plantor att ersätta gamla med och sådde nytt på eget bevåg. Viggo odlade bara gröna blad, som sallat, spenat och nyzeeländsk spenat. Alba odlad mynta, jordgubbar, mangold och blåklint. Vi kunde skörda en del från lådorna men mest ville barnen bara använda grönsakerna rakt upp och ner i leken. Det allra bästa sättet, om du frågar mig.

Jag gjorde inte så stor affär av själva sådden och planteringen. Vi sådde tillsammans men sedan övertog jag skötseln till dess det började växa ordentligt. Mellanperioden, som Frida skriver om, ägnade de åt annat minst lika viktigt arbete. De inredde sin trädgård. I flera veckor jobbade de med att kratta och lägga ut än det ena, än det andra, materialet i gångarna. De samlade stenar och byggde upp, rev och byggde upp små murar och infarter och hinder och konstverk. De grävde upp mängder med fina ogräs och annat från andra delar i trädgården och planterade i krukor. Det var så mycket projekt i den där lilla delen att det var omöjligt att få grepp om allt.

Här har barnen stor fördel av att de är flera och det hjälper dem att hålla intresset uppe. En så enkel sak som att treåringen gör ett eget projekt när de stora barnen är i skolan, skapar jätteaktivitet på eftermiddag när allt i deras trädgård ska justeras efter det nya projektet, till exempel en sovplats för en leksakssköldpadda. De bråkar och dividerar om hur saker ska göras, lär sig att samarbeta och utvecklas fantastiskt som syskongrupp genom sin trädgård. Mellanperioden fylls av annat än att vattna, rensa och andra måsten.

Ett spontant bygge i trädgården, som gör det kul att vara ute och hitta på saker. Just det här bygget blev inte i barnens trädgård, även om många andra sker just där.

Och att krossa halvruttna äpplen till den påhittiga men knasiga komposten är också kopplat till odling, tycker jag.

Jag tänker att det är en definitionsfråga det här med att barnen "tappar intresse". För mig är inte det viktigaste att de behåller fokus på till exempel sina odlingslådor och det som växer där. Deras andra "trädgårdsarbete" är minst lika viktigt och föder liksom nya steg och insikter som sedan kan praktiseras på den odlande platsen. Jag gör ju likadant. Det finns till exempel en sten ytterst på stenmuren i vår trädgård där jag gärna avslutar kvällarna med att sitta och titta på huset och trädgården. Där kommer jag till insikt och det är viktiga stunder för mig. Barnen har sina insiktspauser på andra håll, kanske i den där gropen där de just nu håller på att gräva upp ett alldeles för stort och omöjligt stenblock. Det finaste jag kan ge dem är att visa intresse för deras trädgårdsarbete, oavsett vilket det är, och genom ord, handling och mat koppla ihop det till resten. Det är jag ganska bra på.

Förslag till trädgård för otåligt barn
För ett barn som älskar att så, tröttnar i mellanperioden och sedan älskar skördeperioden, kanske en bra barnträdgård skulle kunna bestå av flera mindre ytor att odla istället för en större, likt en pallkrage. Då finns många ytor att jobba med, att så, plantera, vattna och skörda, under hela säsongen från mycket tidig vår till långt in på hösten. Kanske balkonglådor som kan flyttas omkring efter tycke och smak. Kanske en väldigt opretentiös kompost för ihopsamlat skräp och fikarester. Kanske små trädgårdsskulpturer i form av djur och tomtar som kan flytta omkring och bo på olika ställen. Saker som lockar till lek i och kring den egna trädgården och som får hen att vilja vara där även om det inte finns att skörda precis nu. Bara några tankar, kanske kan ge lite inspiration.

Jag kan skriva hur mycket som helst om hur det är att odla tillsammans med barn, varför det är så vansinnigt roligt och vilka positiva effekter vid matbordet vi ser. Det viktigaste än då är ATT odla med barnen. Skjut inte upp det och tänk att din drömträdgård är lättare att hantera utan barn. Andra tider kommer sen. Och jordiga barn som äter lila morötter är det gulligaste som finns!
/Sara Bäckmo