Det blommar visserligen. Men nu börjar det se så där skräpigt ut på sina håll. En del växter sjunger på sista versen. Blommorna tappar stinget och säckar ihop. Kraftig växtglädje samsas med det som gjort sitt. Det är svårt att ha hjärta nog att riva bort det som slaknar. Men det måste göras, ganska snart.

I år är första året jag odlar den stora köksträdgården helt utan att ha en regelrätt kompost som tar hand om växtskräpet.

De första åren lade jag stor energi på ett kanonsystem med sex bingar i rad i olika storlekar, som vändes två gånger om året och levererade en stor mängd fin jord. Men sedan jag började täckodla intensivt har målet varit att minimera komposten och låta allt återgå till trädgården direkt. Då behöver jag inte slita med att vända komposten, sålla jorden och frakta den tillbaka dit där den slutligen ska vara.

Och i år är första året jag odlar helt utan en kompost. Det vi har är endast en binge som jag matar med lanthandelns grönsaksskräp tillsammans med halm och små grenar. Det materialet vill jag inte ha direkt i köksträdgården, ens nergrävt, innan det brutits ner något. Strö från höns lägger jag just nu i säckar och spar till mitt finträdgårdsprojekt, som jag ska berätta mer om senare i höst.

Allt växtmaterial (bladmassa, stjälkar, baljor från rensade bondbönor, ogräs och annat) återgår direkt till jorden i form av täckodling. Jag gömmer det under de stora kålväxternas blad, mellan bönorna, lägger mycket längs bäddarnas kanter som en slags push upp och samlar en ännu större mängd i högar lite här och var i trädgården. En del av det material som är komposterbart är så grovt eller yvigt att det är svårt att använda direkt i bäddar där det ännu växer grönsaker, då låter jag det ligga på hög i köksträdgården för att använda när det finns tillfälle. Det är mycket lättare att hämta materialet där än att behöva gå och gräva i en kompost.

Allt växtmaterial återgår till jorden i form av täckmaterial. Här har bondbönor och sommarmalva lagts längs kanten på en odlingsbädd.

Hela mitt sätt att odla är format kring mina möjligheter, den tid jag har till förfogande och mina önskemål. Jag har försökt skala bort alla moment som går att undvara, till förmån för att kunna tillbringa mycket dagtid med barnen, sköta vårt hushåll tillsammans med min man, jobba närmast heltid under somrarna och dessutom ha tid att odla vår mat. När jag odlar i bäddar som aldrig behöver grävas, sår lite - men ofta, satsar på att äta direkt från jord till bord i så stor utsträckning det går, undviker allt för mycket lagring av grönsaker och dessutom täckodlar frigör jag den tid som behövs för att sköta köksträdgården.

Allt är verkligen inte perfekt. Det ligger grejer utströdda överallt just nu. Efter gårdagens fotografering till omslaget på vår bok ser det ut som ett mindre slagfält. Kålnäten har blåst all världens väg de senaste dagarna. Och så alla dessa påbörjade högar med växtdelar som väntar på att bli jord. Men det funkar.

Köksträdgården är en så otroligt viktig plats, som ett nav för vår familj, där vi hämtar lust och energi. I kvällsljuset igår pilade barnen och jag omkring, jag alldeles rusig av lycka över deras kreativitet. Treåringen i för små strumpbyxor och traktortröja lyfte stora stenar och lade i sin odling med blommande mangold - och sen halm på toppen, för det skulle vara så. Hon sa att hon kände sig stark. Sexåringen rev upp alla sina grönsaker och berättade sedan stolt att jag ALDRIG skulle kunna känna igen hans odling. För nu hade han gjort en skogsträdgård med pinnar och små träd och annat. Femåringen iakttog allt på håll och mumsade sockerärter som han också delade med sig av till oss andra. Vad mer kan man önska?

Idag har det stått skolstart och veterinärbesök på schemat. Imorgon börjar jag rensa bort lite grejer och fylla på de där högarna ännu lite mer
/Sara Bäckmo