I ett litet tråg med sex celler har fröerna lags rakt på jorden och sedan täckts med vermikulit.

Nu när det är högtid för sådd i många odlarhem tänkte jag skriva kort om vermikulit. Det är en typisk grej som jag vet att många nya odlare inte hört talas om, eller kanske hört talas om utan att ha en aning om vad som är grejen. Här är alltså ett inlägg som förklarar nyttan med vermikulit.

Vad är vermikulit?

Vermikulit är ett mineral som behandlats med värme och då fått sin struktur. Det ser ut som ett gyllene kattguld, du vet sånt man letade som liten på bergen, men till skillnad från låtsasguldet inbäddat i sten är vermikulit oerhört lätt. Det väger i princip ingenting. Färgen är guldaktig och materialet är sönderdelat i mycket små bitar. Som odlare köper vi det i små eller stora påsar att använda i odlingen. Det finns att köpa i välsorterade trädgårdsbutiker och i nätbutikerna.

En och annan som har hus kanske känner igen materialet? En annan typ av vermikulit används som fyllnadsmaterial i skorstenar där rör dragits från eldstäder genom murstocken. Det materialet är dock i större bitar.

Mer om odling: Gör din egen maskkompost

Så här ser påsen ut, just den här innehöll 3 liter vid köp. Jag snor ihop den med en påsklämma och låter den stå vid såjorden.

Att använda vermikulit

Det finns flera användningsområden för vermikulit, men vanligast är nog att vi använder det för att toppa sådder. Själv tycker jag att det är suveränt till alla sådder med väldigt ömtåliga fröer. Jag ska försöka förklara mig begripligt.

Tidiga sådder står ofta under växtbelysning inomhus, därtill gärna på en värmematta för att försöka få fröerna att gro ganska snabbt. Om fröerna ligger länge i kall jord har vissa svårt att gro och risken att fröerna förstörs ökar. Särskilt ömtåliga är fröer som sås ytligt, kanske till och med utan att täckas med jord (gäller till exempel väldigt små fröer som bara trycks fast på jordytan försiktigt), eftersom jordytan ofta torkar ut lite. Jorden torkar också lätt utan att det ligger en extrabelysning på, som vanligtvis ger lite värme också.

Läs mer: Min stora guide om inomhussådd

I lägen som ovan blir det helt enkelt extra bra att täcka de små fröerna och jordytan med ett material som hindrar jorden att torka ut. Materialet måste dock vara så lätt och fluffigt att pyttesmå växter kan leta sig upp genom materialet. Till detta använder vi vermikulit.

Vermikulit reflekterar också ljus, vilket gör att en del ljus sprids nedåt, under materialet. Ljusgroende fröer har till exempel lättare att gro under vermikulit än om de täcks med än så lite jord.

En del använder också vermikulit att blanda ut i jord, till exempel för att få väldigt luftig och porös jord till vissa ömtåliga sådder. Det brukar stå på fröpåsen eller i såanvisningen om en viss typ av växt föredrar att gro i till exempel en blandning av jord/torv eller liknande och vermikulit.

Här står nyligen gjorda sådder på en värmematta. Jag har lyft av locket vid fotograferingen, men annars ligger det på. Det gör att fukt och värme stannar kvar här vid sådderna, annars är risken att de torkar ut lättare.

Frågor om vermikulit

Hur mycket ska jag använda?

Ett tunt lager räcker gott och väl över sådden. Jag brukar ta en näve och sedan försiktigt strössla lite vermikulit över sådden. Ibland täcker jag jorden med ett tunt lager redan innan sådd, sår i vermikulit och täcker med ett tunt lager ovanpå fröerna.

Är det dyrt att köpa?

Nej, det är det inte. Ett prisexempel på nätet är 65 kronor för 4 liter, vilket räcker väldigt långt också för den som sår mycket.

Kan man använda det utomhus också?

Ja, vermikulit funkar jättebra att täcka sådder i till exempel pluggbrätten med. Det tycker jag är extra bra när jag sår sommarblommor eller ömtåliga grönsaker i växthuset där solen riskerar att torka ut ytan. Dock använder jag det inte vid sådd på friland och i pallkragar.

Vermikulit är förstås inget måste att använda och ses säkerligen som överkurs av en del. Själv tycker jag att det gör sådderna lite mindre ömtåliga, att jag inte behöver vara lika orolig för att de torkar ut.
/Sara Bäckmo