Salad Blue har fått krabb-ben.

Jag blir nyfiken på vad som döljer sig innanför skalet! Sorten heter Salad Blue och är en blå höst/vinterpotatis av mjölig sort. Snygg!

Idag åkte nästan all potatis i jorden. Enklast möjliga procedur. Sedan tidigare har jag dragit upp fåror i förra årets rotsaksland. Under vintern har ytan legat täckt med diverse odlingsrester och jag har inte gjort några förberedelser alls med ytan. Ingen gödning, ingen grävning. Bara dragit upp fåror. Hackade lite mer på djupet idag, vattnade och lade sedan ner groddade och icke groddade knölar, samt täckte över dem med ett lager jord.

Sorterna som ligger startklara en bit under jorden är nu Orla, Arrow (satta för några veckor sedan under fiberduk), Amandine, Salad Blue, mandelpotatis och sparrispotatis.

De flesta har minimalt med skydd för potatisbladmögel och kräfta och alla andra saker som kan drabba plantorna. Men jag kan inte låta bli att ha de där sorterna i alla fall, så jag chansar. Potatisbladmöglet vet jag ju kommer som ett brev på posten i alla fall, liksom skorv. Men det kan jag leva med.

Nu väntar jag till dess att blasten börjar titta upp över ytan. Då täcker jag raderna med löv, gräsklipp, halm eller annat jag har tillgängligt. Det skyddar blasten något från frost och potatisarna från att bli gröna av solljuset. Dessutom blir täcket världens jordförbättring till nästa år.

I raderna mellan potatisen sätter jag ut plantor av solrosor och krasse lite senare under våren. På så sätt kommer potatislandet att vara grönt och frodigt också då jag kapat blasten efter angrepp av potatisbladmögel.

I en pallkrage har överblivna potatisar placerats. Dessa har jag inte täckt med jord utan ett tjockt lager täckmaterial från annan plats i trädgården. Så snart blasten tittar upp lägger jag på en krage till och lägger ytterligare några knölar på ytan. Sedan mer täckmaterial. Och så fortsätter jag så tills jag har kanske fyra pallar. Ett sätt att odla potatis på höjden.

Imorgon gör jag förhoppningsvis en tredje variant av potatisodling. Mer om det då.
/Sara Bäckmo