Höstbruna irisblad framför det prunkande kållandet i Skillnadens Trädgård.

Det är något lite mystiskt över höstens vyer i köksträdgården. Här samsas liksom allt. Förfallet bredvid prakten. Ris bredvid ros. Gammalt bredvid nytt. 

Extra tydligt är det på mornarna då daggen tynger bladen extra mycket på det som snart gjort sitt, medan de växter som har mycket kvar att ge sträcker på sig lite extra av energin från vätan. 

Jag känner också en spänst i kroppen när jag går en tur och andas den friska morgonluften som blandas med röken från skorstenen. När det är vindstilla sänker sig det grå från takhöjd som ett täcke över trädgården och möter soldiset. Vackert. 

Extra glad blir jag då jag passerar ytor där det nyligen börjat spira. Igen. Än är det inte för sent att känna nyfikenheten som väcks av en ny sådd. Hur ska det smaka? Ska det hinna bli färdiga grönsaker? Har jag sått nog eller kommer jag att önska att jag hade sått mer? 

Men jag har nog sått nog. I alla fall växer det på alla platser som finns på de 350 kvadratmetrarna. Och i växthustunneln står trågen med sådder och gör sitt bästa för att servera oss grönsaker under början av vintern. 

Jag kommer att lyckas med årets utmaning; att odla alla grönsaker vi behöver under perioden juni-januari. Stolt!
/Sara Bäckmo